Hungriga och lite trötta efter resan kommer vi så till Stepanakert, huvudstaden i den oberoende republiken Nagorno-Karabach, det bergiga Karabach, eller Artsakh som det lokala namnet lyder. Huvudstaden ligger omgiven av berg, ett läge som var långt ifrån idealiskt under kriget då azererna kunde beskjuta den från bergen. Vi låter oss föras till hotel Heghnar, som chauffören tydligen har ett avtal med, så vi misstänker att det kanske inte är stans bästa hotell. Men vi blir mycket positivt överraskade av det fräscha och trevliga rummet.Utsikten över en fridfull dal med galande tuppar, och typiska sovjetiska höghus, här försedda med klädlinor som det måste ha varit en verklig utmaning att sätta upp, är behaglig och allt känns så fredligt och rofyllt.
Det mest påfallande i Stepanakert är svalorna som finns överallt, som flyger högt och snabbt som en slags symboler för frihetslängtan, och så tvätten som hänger överallt i detta land befriat från såväl azerer som torktumlare.Vi lever fortfarande i tron att allt verkligen är fredligt i detta till synes fridfulla hörn av världen. Föga anar vi att bara en knapp vecka tidigare dödades fem soldater vid skottlossning vid gränsen. Det får vi inte reda på förrän vi redan är tillbaka i Jerevan. Det märkliga för mig som alltid betraktat Ryssland som fienden är ju att freden i Karabach i princip garanteras av den ryska militära närvaron i Armenien, något som gör att Azerbaidzjan drar sig för att ta alltför stora risker. Så finns det också en viss sovjetnostalgi här, och ett av stadens taxibolag bär det stolta namnet Taxi CCCP!
Också den nostalgiska glasspinnen CCCP har många vänner här. Ett annat land som jag inte brukar betrakta som mina favoritpolare är ju Iran, och en bekant som besökte Stepanakert några veckor tidigare rapporterade om en stor iransk delegation som var på visit här.
Men i Stepanakert svirrar svalorna mellan husen, och vår chaufför gör dagens sista insats genom att köra oss till en mycket trevlig restaurang där vi avnjuter en härlig måltid med grillat kött och mycket fräscha grönsaker. Till detta ett gott lokalt vin och som avslutning varsin hundragramskonjak som gör att humöret är betydligt gladare när vi glider ut för att se på stadens sevärdheter.
Stepanakert är ju en huvudstad och en sådan måste givetvis ha diverse myndigheter och andra viktiga inrättningar. Nu är ju inte staden mycket större än Säffle, och det blir ibland lite lustigt när diverse små byggnader utger sig för att vara Republikens Universitet, eller myndigheten för det ena med det andra.
Här i Stepanakert stöter vi faktiskt också på ett farthinder. I Armenien finns inga farthinder av den enkla anledningen att vägarna i sig utgör farthinder med alla gropar och hål. Men i Karabach är vägarna bättre, och därför har man faktiskt i alla fall ett fartgupp. En annan intressant iakttagelse är den skylt som förkunnar 30-gräns utanför en skola. Det är ju inte så märkligt, men det märkliga är att fartgränsen gäller mellan 20 och 01!
Nu verkar förvisso inte barnen gå och lägga sig så tidigt i Stepanakert. På kvällen, och då pratar vi om en vanlig vardagskväll i juni är torget, det stora torget mellan parlamentet och presidentpalatset, fullt med människor i alla åldrar som bara är ute och promenerar, träffar vänner och bara verkar njuta av den behagliga sommarkvällen.
Det är en skön och behaglig stämning, och det beror nog inte bara på konjaken. Staden känns trygg och fridfull, som en plats där man skulle kunna bosätta sig i alla fall ett tag (om det inte vore för att varje resa härifrån innebär sju timmars bilfärd på bergsvägar till Jerevan (det går inte att flyga från Karabach eftersom azererna skulle kunna skjuta ner planen då de anser det vara en kränkning av deras luftrum om man skulle flyga hit).
Huruvida det finns någon brottslighet är tveksamt. Enligt guideböckerna inträffar nästan aldrig några brott mot turister. Detta skulle i och för sig kunna bero på att här nästan inte finns några turister, men vi väljer att inte se saken på detta sätt. Själva gör vi vårt bästa för att provocera fram lite brottslighet genom att småberusade vandra omkring på oupplysta bakgator, klädda som västturister, flitigt fotograferande med våra digitalkameror, men inte en enda liten gangster visar sig. Visserligen passerar vi Cosa Nostra Mafia Bar, som ligger strategiskt placerad mitt emot polisstationen, men den känns mer humoristisk än verklig.
Fortsättning följer. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar