Landet där alla sevärdheter gått under jorden.

I de flesta andra länder är sevärdheter ofta höga och strävar upp mot himlen, som kyrktorn som vill imponera på Gud, berg som skjuter upp mot skyarna, eller höga torn från vilka man får en överblick över land och stad. 

Var är sevärdheterna?

I Moldova finns inga imponerande kyrktorn, inga berg att skriva hem, och inte ett enda utsiktstorn (så vitt jag vet). Sevärdheterna här rör sig i en annan riktning, neråt. Varför det är så undandrar sig min bedömning, men att det är så är helt klart. 

I princip finns det två sorters sevärdheter i Moldova, underjordiska kloster och vinkällare. Och då pratar vi om rejäla vinkällare, inte några vanliga slottskällare där vinet får dela plats med adelns undanställda tortyrredskap och mögliga syltburkar. Nej, här finns faktiskt världens största vinkällare. Ja, källare är väl kanske fel ord eftersom det ger associationer till smärre utrymmen under olika typer av fastigheter. Här är det snarare milslånga tunnlar det handlar om. Cricovas vinkällare är cirka 120 kilometer långa, varav ungefär hälften lär var fullt med vin. Och Cricova är inte värst, Milestii Mici har 200 kilometer tunnlar!

Typiskt hus.

Nåväl, vi beslutar oss för att besöka vinkällarna i Cricova, några mil norr om huvudstaden. I likhet med alla vägar i landet så är huvudvägen norrut full av hål och ojämnheter, och om man ger sig in i mindre samhällen är det snarare så att hålen och ojämnheterna omges av små bitar med väg. Men när man svänger av mot Cricova möts man av en väg som är alldeles slät och felfri. För säkerhets skull har man satt upp en skylt med fordonstrafik förbjuden också, men sådana skyltar har endast outgrundliga symboliska innebörder i länder som Moldova. 

I berget till höger ligger det underjordiska klostret, men munken tyckte inte att vi skulle ta kort där inne. 

Det är tydligt att det här är den plats där utländska turister skall ges en bild av landet. Vi lyckas få en plats på en visning några timmar längre fram och besöker under tiden det mest kända underjordiska klostret, i Orheiul Vecchi. Det är mycket vackert beläget, och trots att det skulle vara stängt på måndagar kommer man i alla fall ner i en underjordisk sal där en skäggig munk sitter och ser till att inga lättklädda kvinnor kommer ner utan att vira in sig i diverse filtar. Det ser ut ungefär som man kan vänta sig i ett underjordiskt kloster, men utsikten över dalen är fin och munken ser ut som om han suttit här i femtio år ungefär, fast det var inte förrän 1996 som klostret togs i bruk igen. 

Flaskor, flaskor och flaskor. Vrides ett kvarts varv då och då. 

När vi kommer tillbaka till Cricova är det snart dags för vår visning. Man kör fram ett turisttåg av den typ som brukar åka runt i alla orter med turistiska ambitioner, och som turister av någon outgrundlig anledning ofta åker omkring med. Här finns dock inte så mycket val, även om man faktiskt kan få ta med sin egen bil i underjorden i stället. 

När vi stannar vid den första stationen, Champagneflaskevändningsstället, ställer sig en engelsk dam som vi redan lagt märke till på grund av hennes, även efter engelska förhållanden, mycket bristfälliga klädsmak. Nu ställer sig denna dam upp och börjar skälla på den stackars guiden för att man inte i förväg talat om att det är så kallt under jorden. För att ytterligare understryka sina synpunkter hävdar hon att hon är läkare (eller hon säger ju doctor, så hon kan ju faktiskt vara doktor i vad som helst). Nu är ju frågan hur intelligent det är att inte förstå att det är kallt i underjorden (om man nu inte är doktor i teologi förstås, och tror sig komma närmare helvetets eldar). Guiden ser ut som om hon helst skulle vilja dänga en tompava i huvudet på tanten. 

Doctor Cold.

Vi får i alla fall se flaskor, flaskor, vinfat, vinfat och åter flaskor. Faktum är att det finns så otroligt mycket flaskor och vinfat här i den moldovanska underjorden att man undrar hur man någonsin skall lyckas sälja så mycket vin till den värld där just moldovanska viner inte direkt hör till bästsäljarna. Fast man har ett ganska bra rykte i Östeuropa där det mesta hamnar. 

Tåget tar oss runt till flera ställen, och flaskorna ser lite olika ut. Guiden undviker Doktor Cold och vi ser till att se väldigt intresserade ut (och låtsas att vi inte fryser) så att hon inte skall bli ledsen. Till sist kommer vi till en pampig underjordisk byggnad (om nu byggnad är rätt ord, min underjordsterminologi är bristfällig) där det finns diverse samlingar med vinflaskor. Här har diverse lokala höjdare, och oligarker från Ryssland och Ukraina värdefulla vinsamlingar. Här finns också Hermann Görings vinsamling som Röda Armén otroligt nog lyckades transportera hit utan att dricka ur när man tagit den som krigsbyte. 

Några av Görings flaskor som man tyvärr låtit ligga tills de förmodligen blivit odrickbara.

Här har både Putin och Jurij Gagarin suttit och kolkat i sig vin. Den sistnämnde lär inte ha fått nog förrän efter två dygn. Och Putin lär ha tillbringat sin femtioårsdag här nere. Här finns i alla fall mycket ståndsmässiga provningsrum i olika stilar. De flesta som är med på visningen har också bokat vinprovningar här nere, medan vi som inte gjort det får söka oss ut till fots, lyckligtvis bara ett par hundra meter i de vindlande gångarna. 

Underjordisk party- och vinprovningssal.

Vi kommer ut i den trettiogradiga värmen igen. Nu har vi i princip avverkat detta lands sevärdheter, så nästa dag blir det dags att besöka en sevärdhet som är en sevärdhet eftersom det är ett land som inte finns. Mer om detta inom kort!