Äntligen blev det tillfälle att besöka Majdan igen. Efter att ha genomlidit det hemska Antimajdanmötet på Sergels torg där Putins lydiga hantlangare spred sina lögner behövs det ett besök i verkligheten igen.
Nu har all snön smält och av barrikaderna blir det mest skräp kvar. Ändå har man bestämt sig för att inte lämna Majdan förrän presidentvalet genomförts i slutet av maj.
Likt ett gigantiskt friluftsmuseum finns här olika utställningsföremål som är en del av vår nutidshistoria.
De flesta butikslokaler och restauranger på Majdan har nu återgått till sin normala verksamhet. Denna butik är dock fortfarande högkvarter för en av grupperna som deltagit i kampen. Let's try loving, baby, står det över dörren. Men det är knappast en strategi som fungerar mot Putin.
Ännu en utställning. Här visas till vänster Berkuts "fredliga" vapen, och till höger Majdans "terroristers" vapen.
I granen finns denna affisch som uppmanar ryssarna att stå upp mot Putin. Det känns att människor enas alltmer i Ukraina nu när Putin visat sitt rätta tryne.
"Stoppa propagandan. Här finns ingen fascism!"
"Jag är också för fred i Ukraina". (och så har någon skrivit "Ät mig inte!")
Den grisrosa färgen går också igen på det brunna fackföreningshuset. Kanske är det för att ge hopp i det mörka.
Påsken närmar sig, och vid tältet för aktivisterna från Kolomya finns en stor Pysanka, ett målat påskägg. I den mycket trevliga staden Kolomya finns världens enda Pysankamuseum.
Och blommorna och ljusen ligger kvar.
Oleksander Plechanov var född 1991. Han skulle ha tagit sin examen på arkitektutbildningen dagen efter att han dödades.
Volodymyr Tjaplinskij lämnade fru och barn efter sig.
Ihor Kostenko. Ännu ett ungt liv som släcktes för friheten.
Nedanför granen finns fyra tavlor med namnen på alla de dödade.
Här har Ukrainas karta lagts ut av gatsten på en av de trottoarer vars sten tagits upp för att användas som vapen.
På Hrusjtjevskygatan har trafiken släppts fram igen. Men på de platser där frihetskämparna föll finns blommor och minnesmärken.
Lobanovskyj, fotbollstränaren som var inklädd när striderna pågick har fått komma fram till det nya fria Kiev.
Och den härjade entrébyggnaden till gamla Dynamostadion håller på att rustas upp.
Trafiken får kryssa mellan resterna av barrikaderna.
Även mitt i gatan finns blomhögarna.
Serhij Nihojan, född i det fjärran Nagorno-Karabach var en av de första som dödades.
Ukrainas hus har nu fått en stor banderoll som på både ryska och ukrainska förklarar att det är ett enda land.
Det svart-orangea bandet symboliserar den sovjetiska segern i andra världskriget. "Ockupanternas färg".
Taras Sjevtjenko, nationalskalden skulle ha firats stort i år. Nu har jubileet hamnat lite i skymundan.
Ovissheten och oron är stor i Kiev. Och även om här är lugnt och fridfullt så är ju fortfarande stadens huvudgata med dess åtta filer avstängd vilket leder till trafikkaos på andra gator. Men det är givetvis ett mindre problem jämfört med den ryska ockupationen av en del av landet.
Det ryska flygbolaget S7 som flyger mellan Kiev och Moskva har satt upp detta fredsbudskap. Men är det Putins fred man eftersträvar, med ett underdånigt Ukraina? Eller är det bara en oro över att passagerarantalet skall gå ner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar