Bilder från Ukraina 41: Att leta efter Dnipropetrovsks själ.

Bestämmer mig för att göra en resa österut. Det är bäst att undvika Donetsk och Luhansk där Putinvännerna gör livet osäkert. Bestämmer mig för Dnipropetrovsk, landets fjärde största stad. En bra bit öster om Kiev, en stad där de flesta talar ryska. Jag är lite nyfiken på om det är fullt med Putinvänliga människor där, och vill också försöka förstå mer om det här spännande landet och dess folk.

Nu hade jag sett fram emot att åka med de nya Hyundaitågen som är bekväma, tysta och snabba. Men det visade sig att alla dessa är på reparation på obestämd framtid. Alltså blev det sovjettåg!

En grå dag på Ukrainas landsbygd är grå. En grå dag sedd genom ett sovjetiskt tågfönster som inte tvättats på ett tag är gråare än grå.

En intressant bok, bra musik och en kopp kaffe i en sovjetisk glasmugg kan dock fördriva den värsta gråhet.

Väl framkommen till Dnipropetrovsk piggade den vackra utsikten från hotellfönstret upp en smula.

Vackra affischtavlor piggar upp stadsbilden: "Dnipropetrovsk, älskling!".

Men även hit har revolutionens slagord nått: Herojam Slava - Ära åt hjältarna!

Det första intrycket av staden må har varit grått och brutalt, men sakta vinner den. De frekventa spårvagnarna som pilar fram och tillbaka både här och där piggar upp tillvaron.

Och den ukrainska teatern, som inte helt oväntat heter Sjevtjenkoteatern är en intressant byggnad. 

Hela tiden är det en blandning av det sovjetiska och det moderna.

Allt är inte vackert, men det finns en dynamik här. Det händer saker, det är inte som de stagnerade ukrainska småstäderna. Köpcentra växer upp som giftsvampar ur jorden, men inte på åkrar utanför staden utan mitt i den. Säkert offras en del vackra hus, men här finns väldigt många fula sovjethus att offra också.

Staden grundades en gång under namnet Jekaterinoslav av furst Potemkin. Och kanske är det potemkinkulissernas arv som förvaltas här.

Och så är det ju vår, även om det är kallt. Och när träden blommar finns det skönhet i de gråaste miljöer.

Och lite humor är alltid bra.

Även i arkitekturen kan humor vara bra.

Ibland känns det nästan som en amerikansk storstad. Fast brottsligheten är mycket lägre i Ukraina.

Här det gigantiska judiska centret Menora Center, med en stor synagoga.

Här finns en liten shoppinggalleria med bland annat Kosherlivs och Kosherrestaurang.

Och går man uppför denna skinande trappa kommer man till ett mycket intressant museum om judarna i Ukraina.

Museet är väldigt modernt och snyggt gjort. Möjligen kan man tycka att man kunde ha skyltar på andra språk än ukrainska också, men för mig var det nyttig träning att läsa dem.
Självklart finns här en hel del om Förintelsen, men också mer allmänt om det judiska livet i Ukraina.

Det här dokumentet där en till USA från Ukraina invandrad jude fått intyga att han inte är anarkist eller bigamist, eller ens tror på polygami, är rätt kul.

 Mindre rolig, men mycket intressant är den här promenadkäppen med inbyggd stilett från tiden för judepogromerna 1905. Den tillverkades av en judisk hantverkare för självförsvar.

Intressanta är också bilderna på judar som deltog i den så kallade fascistiska ukrainska OUN-armén, ledd av Stepan Bandera.

I ett rum finns en svensk skärmutställning om Raoul Wallenberg.

 Här en lista över de människor från olika länder som fått utmärkelsen "Rättfärdig bland folken" som tilldelats dem som med risk för sitt eget liv skyddade judar undan Förintelsen. Det är hela 2402 ukrainare på listan. Tio svenskar finns där också, och en av dessa är förstås Raoul Wallenberg.

Ute på gatan igen fortsätter jag att förundras över de spännande kontrasterna, som förmodligen skulle reta gallfeber på varje enhetlighetsälskande svensk stadsplanerare.

Otaliga bilar är försedda med ukrainska flaggor. Här den mest populära bilen hos ukrainare som har råd, vilket är förvånansvärt många i alla fall i Kiev och Dnipropetrovsk, nämligen en svart Toyota Landcruiser. Den som åkt på ukrainska vägar vet att det kan vara bra med en rejäl bil. 

Och efter en grå dag börjar solen titta fram och lyser upp denna vackra cirkusbyggnad.

 

Varje sovjetisk stad med självaktning hade en fast cirkusbyggnad.

Granne med cirkusbyggnaden ännu lite sovjetisk byggnadshistoria.

Men de ondskefulla rysshatarna tycks ha tagit över även här.

Kanske borde jag ha valt detta vackra sovjethotell med den obligatoriska granen, ryssarnas favoritträd.

Längs kajen finns olika nöjeslokaler som dock har stängt för säsongen.

Floden är bred här, och vinden friskar på rejält.

Här sovjetiska symboler i kontrast mot kapitalets.

Raoul Wallenberg är inte den ende svensk som satt spår här. Men varför universitetet fått namn efter Alfred Nobel är rätt oklart. 

Affischen med det avhuggna fingret fastsytt på den ryska handen är effektfull.

 Längre bort hägrar ett jättelikt hus, som också figurerar på många vykort och kylskåpsmagneter. Jag beger mig ditåt för att se närmare på det. Men bilderna därifrån kommer på bloggen i morgon.