Destroy the City 2013 hann inte färdigt med sitt arbete. Staden står kvar.
Längs strandpromenaden ligger både moderna byggnader...
...och mer traditionella.
Till sist når jag fram till den spännande jättebyggnaden som lockade mig. Den ser dock ut att ha haft sina glansdagar bakom sig.
Lite efterforskningar visar att denna byggnad aldrig haft några glansdagar. Den påbörjades 1973 och det skulle bli ett enormt hotell med 600 rum, som skulle sätta staden på kartan, lite grann som när våra svenska kommunalpolitiker bygger arenor.
Parus, segel, skulle den heta efter sin form och bli en symbol för staden. Men 1984 hade arbetet avstannat, och trots en del försök att pumpa in nya pengar i projektet så har det inte hänt något. I stället för äppelkindade sovjetmedborgare befolkas huset mest av uteliggare, klottrare och narkomaner.
Jag ger mig dock inte in i Parus labyrinter, men håller ändå ögonen öppna efter politisk grafitti. På en vägg hittar jag denna diskussion, där det första budskapet: "Tre länder, en nation" vilket syftar på Ryssland, Belarus och Ukraina har ändrats. I stället står där Ryssland, Belarus och Kazakstan.
Betydligt högre konstnärligt värde har denna väggmålning med Berkut (namnet på kravallpolisen vilket betyder havsörn), molotovcocktail och den ukrainska solrosen.
Även enkla budskap finns, som här där Putins namn åtföljs av en nedsättande benämning och ett hakkors.
Riktigt avancerad är denna väggmålning med den liggande pojken i vysjyvanka (traditionell skjorta) med Ukrainas karta i huvudet, med orden Future och Hope. Även en svångrem finns med, hur man nu skall tolka det, liksom ett cannabisblad på Krim! Ibland hittar man den intressantaste konsten på husväggar och inte på muséer.
Andra budskap kan man se på bilarna. Här: Jag älskar Ukrainas armé!
Och den här driftige gossen sålde bilflaggor till bilister som stannade vid rödljuset.
Och den slutgiltiga symbolen för att man säger nej till Sovjetstaten är givetvis att välta Leninstatyn.
Nu har sockeln i stället blivit en minnesplats för de dödade.
Objektet vaktas av Pravyj Sektor, Högra sektorn.
Och den som vaktar är denne frusne gosse. Han kommer fram och frågar mig något på ryska, och när jag säger att jag inte förstår ryska frågar han på ukrainska (som helt tydligt inte är hans modersmål) om jag skulle kunna ge honom en slant för hemresan, som skall kosta 42 hryvnia. Jag ger honom 30, och blir en av de där västerlänningarna som enligt den ryska propagandan understödjer högerextremisterna i Ukraina.
Torget där Lenin stod heter dock fortfarande Lenintorget. Och stadens huvudgata heter Karl Marx prospekt.
Karl Marx hade dock inga liv på sitt samvete, även om hans läror ledde till mångas död. Värre var det med Feliks Dzierzynski, den polske aristokraten som kom att grunda Tjekan, som sedan blev NKVD och KGB.
Bisarrt nog ligger de flesta av stadens mest exklusiva butiker just på Dzierzynskigatan. Inte så långt från Dnipropetrovsk ligger också staden Dniprodzerzjynsk. Dags för namnbyte snart hoppas jag.
Under skylten med texten till en ukrainsk sång tågar här den kommande generationen.
Offentligt konst var en av Sovjetstatens starka sidor.
Idag har bilderna andra förtecken, men visst finns det likheter.
De här herrarna letar inte efter Victorias hemligheter i butiken bakom dem, utan de spelar schack.
Det mest olycksbådande symboliska namnet är dock namnet på denna vapenaffär. Det verkar dock inte skrämma bort kunderna.
Dnipropetrovsk är en stad full av symboler, från såväl svunnen tid som vår tid.
Mer om den svunna tiden kommer i nästa avsnitt på bloggen, men även där kommer en del som pekar framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar