Min andra dag i Dnipropetrovsk var solig men kall. Jag tog en rask promenad som gav mig ännu fler intressanta bilder av mötet mellan det förflutna och framtiden.
Aldrig har jag sett en sådan arkitektonisk kreativitet i någon ukrainsk stad.
Och som alltid när arkitekter tar ut svängarna så är det inte alla som uppskattar det. Men för mig är allt bättre än det som är tråkigt.
Dagens verklighet gör sig påmind genom affischerna om mobilisering.
Kristi förklarings kyrka, en av stadens äldsta byggnader. Den var museum för ateismen under sovjettiden.
Och för den som inte vill gå i kyrkan erbjuder staden många alternativa nöjen.
På en ö i floden finns såväl en nöjespark som en staty av Sjevtjenko.
Och som fond finns alltid det misslyckade projektet Parus, som jag beskrev igår. Kanske är det bra som en påminnelse över att alla planer kan gå om intet.
Precis som i Stockholm är en av de fulaste byggnaderna arkitekternas hus.
Och spårvagnarna möter man överallt.
Inte alla vill ha de nya västerländska bilarna. Även här finns det de som kombinerar arvet från Sovjettiden med detaljer och färgsättning från en nyare tid.
Och ju längre man kommer från centrum, desto märkligare arkitektur möter man.
Julia Tymosjenko må ha kommit ut från fängelset. Men här verkar hennes affisch av någon anledning fortfarande sitta bakom galler.
I centrum möts Europa och Sovjet.
På kvällen innan hade jag tagit detta kort av ett av alla köpcentra. Jag såg då att det fanns en skulptur av en högklackad sko, vilket är fullt logiskt eftersom sådana är mycket populära i Ukraina.
Vad jag inte observerade i mörkret var materialet som skon tillverkats av, nämligen kastruller och kastrullock.
Och visst kan man väl förstå att man kan känna en viss tomhet inombords om man lever för shopping. Men att ett köpcenter erkänner det genom en skulptur som denna händer nog bara i Ukraina.
För att hitta skulpturer med mer tyngd, såväl historiskt som rent innehållsligt, beger jag mig till stadens historiska museum.
Redan i parken utanför möts jag av dessa skytiska balbaler, en slags gravstatyer som är över tvåtusen år gamla.
De tycks utstråla ett inre lugn, och en mänsklighet som stått sig över årtusendena.
Även inne på museet finns flera intressanta skulpturer från denna period. I bakgrunden syns en grupp som tycks höra till någon av de organisationer som nu hjälper till med försvaret av den frihet som revolutionen uppnått. Här får de lära sig om sitt lands historia.
Denna balbal är runt femtusen år gammal och inger respekt.
Och ukrainare vore inte ukrainare om inte grisen, djuret som ger dem nationalrätten salo, dvs ister, skulle avbildas. Denna gris skall vara bortemot tretusen år gammal.
Jag väljer att hoppa över de delar av muséet som handlar om de vanliga tjatiga beskrivningarna av "det stora fosterländska kriget". I stället hittar jag denna intressanta utställning om stalinismens offer, en utställning som gjorts redan under sovjetstatens sista skälvande år. Denna pyramid visar ansikten på människor som utrensades av kommunisterna.
Ukrainas historia är lång och spännande, och det finns många versioner av den. För att kunna gå vidare krävs det att man frigör sig från den gamla sovjetiska versionen, som nu understöds av Putin och hans lakejer. Visst har man en delvis gemensam historia, precis som de nordiska folken. Men lika lite som Sverige skall diktera Danmarks politik skall Ryssland diktera Ukrainas. Den sista bilden är ett fotografi av ett fotografi från utställningen på museet som visar frihetskampen i slutet av 1980-talet. Nu är det en ny frihetskamp mot Sovjetunionens arvtagare som pågår. Till skillnad från Ryssland tar Ukraina viktiga steg mot en friare framtid. Men Ukraina behöver vårt stöd, och det finns oroväckande tecken om en ökad förståelse för Putin, som den obehagliga artikeln i DN av förre ambassadören i Moskva Sven Hirdman.
Så länge Carl Bildt är utrikesminister kan vi känna oss trygga för Sveriges position, men en eventuell sosseregering i höst kan tänkas lyssna mer på Putinkramare som Hirdman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar