Igår var det en regnig dag i Kiev. Dags att besöka konstmuseet där utställningen med konstskatterna från den kriminelle presidentens palats samlats. Eller är det konst det handlar om? En del är det tveklöst, medan annat mest är en orgie i vräkighet, självupptagenhet och dålig smak.
Utställningen är också försedd med intressanta analyserande texter på ukrainska och engelska. Den rikliga förekomsten av klockor förklaras med diktatorns vilja att bevara sitt välde för evigheten, och att genom att kontrollera tiden motverka att tiden rinner ut för honom.
Vad skall man ha den här till undrade vi, innan vi förstod att den var till för att äta kaviar. Det trodde jag man åt ur tuben.
En hel sal är fylld med religiösa bilder, ikoner, biblar etc. Här finns också den första bok som tryckts i Ukraina. Likt Putin är det viktigt att ge legitimitet åt sin regim med hjälp av den rysk-ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat, som gärna stödjer illegitima härskare. Traditionen finns kvar från Tsartiden.
Men det är inte bara religiös symbolik. Här en relief föreställande hammaren och skäran som skänkts av arbetarna vid Dnipropetrovsks aluminumverk till kamrat Stalin 1932.
Här en karta över var i vintergatan stjärnan "Viktor Janukovytj" ligger, så att man kan undvika de trakterna. Förutom denna stjärna hade även en annan stjärna vid namn "Tro, hopp och kärlek" dedicerats till Janukovytj. Den ligger granne med bland annat stjärnorna John Lennon och Mahatma Gandhi.
Så hans välde var inte bara av denna jorden.
Och givetvis favoritmotivet, Viktor Fedorovytj Janukovytj själv.
Till de mer bisarra inslagen hörde denna märkliga docka. Är det månne någon slags Uppblåsbara Barbara-variant för bisarra lekar?
Macho-Viktor med rallybil i bakgrunden. Fast ser han inte ganska orolig ut inför att köra den?
Landsfadern, givetvis med kyrkan i bakgrunden.
Ryktena hade ju också talat om att det skulle finnas en nakenmålning av den gode Viktor, och en hel del media har också skrivit om den. Det visade sig dock att det inte var riktigt sant. Visserligen finns det en nakenmålning, som definitivt inte är smickrande, men den fanns inte på Mezjyhirija, och finns alltså inte heller på denna utställning.
Den har inte beställts av Janukovytj utan har gjorts på eget bevåg av en konstnär. Se ett reportage här (textat mot slutet)
Det mesta på utställningen är alltså från Janukovytj palats i Mezjyhyrija, men en del, som dessa målningar här nedan och ovan är från den förre riksåklagaren Viktor Psjonkas hem. Detta hem fick Janukovytj bostad att framstå som smakfullt och måttligt. På tavlan ovan har fru Psjonkas huvud hamnat på tsarinnan Elisabets kropp.
Och här Psjonka som den ryske härföraren Kutuzov vid slaget vid Borodino i kriget mot Napoleon. Hans närmaste män vid riksåklagarmyndigheten har fått sina anleten förevigade här. Närmast står Renat Kuzmin, vice riksåklagare (och verkar så angelägen att se mot konstnären att huvudet vridits onaturligt långt).
Den tredje tavlan från Psjonkas residens visar honom tillsammans med presidenten. Men någons vrede har varit stor, förmodligen då palatset stormades, så Janukovytj har fått sitt ansikte deformerat.
Utställningen är gjord på ett sätt som ger ett väldigt äkta och realistiskt intryck, med lite revolutionär touch. Man har inte heller katalogiserat eller värderat föremålen. En lång text förklarar detta (bara på ukrainska) med att detta inte är en vanlig utställning. Föremålen har inte granskats av experter, och de flesta föremålen har inte något konstnärligt värde. Efter utställningen kommer en del att hamna på olika museer, medan andra kan komma att auktioneras ut.
En Picassovas kontrasterar mot allt det barocka och vräkiga.
Apor var populära inslag i Viktors hem.
Denna tavla av den ryske konstnären Nikas Safronov är speciellt tillägnad Janukovytj "så att han skall minnas att Ukraina är världens vackraste land."
Och självklart är jaktmotiv väldigt vanligt förekommande. Jakten var en viktig del i machoidealet, och Janukovytj jaktstuga i en illegalt avstängd skog var en viktig mötesplats för den manliga makteliten i landet.
När vi fått nog av den dåliga smaken beger vi oss upp till museets andra våning. Där pågår en lettisk fotoutställning om Lettlands väg mot självständigheten.
Realistiska och gripande fotografier som denna av en livsmedelskö i Riga i slutet av 1980-talet. Det är detta som sovjetnostalgikerna saknar.
Och här den fantastiska frihetskedjan, när de tre baltiska folken tog varandras händer och stod i en lång rad från Tallinn till Vilnius.
Beslutsamma människor som är gripna av stundens allvar. Fulla av förhoppningar och tro på en bättre framtid. Något av samma känsla som fanns på Majdan när människorna började se att de kunde påverka sitt land om de enades.
Ett klassiskt grepp är att alla fotografierna är i svartvitt, medan ett, med blod och blommor lyser i klara färger.
Utställningen är välgjord med långa redogörelser för vägen mot friheten.
Men det är inte slut med det intressanta i museet än. På nedre våningen finns en sal med fotografier av den franske fotografen Eric Bouvet.
Motiven är de vanliga från händelserna på Majdan och Hrusjtjevskygatan. Men med intressanta collage och flera bilder som läggs ovanpå varandra uppnår han något nytt och spännande.
Till sist är vi klara med museet (som för övrigt alltid är värt ett besök för sin fina översikt över ukrainsk konst) och kommer ut på Hrusjtjevskygatan. Här kontrasterar den revolutionära grafittin på väggen mot möblerna i bästa oligarkstil i möbelaffären.
Och runt hörnet en samling saker från Majdan, nu under rubriken Majdanmuseet. Precis som på Janukovytjutställningen är allting okategoriserat och kaotiskt, men det är ändå nutidshistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar