fredag 11 juli 2014

Bilder från Ukraina 47: Att se hur man kan sprida hopp i hopplösheten.


Mot söder! Med det utmärkta flygbolaget Yanair flyger jag till Odessa över det ukrainska jordbrukslandskapet. 


Numera är man ju inte bortskämd med flygplansmat när man flyger ekonomiklass. Jag minns Wizzair nyligen där vi fick betalat 5 euro för världshistoriens torraste smörgås och en kopp kaffe. På Yanair få man varm frukost gratis!




Efter att ha landat i Odessa hämtar jag hyrbilen och far ut bland solrosfälten på väg mot staden Reni, i ett hörn av landet, så långt man kan komma från Kiev i denna riktning. 



Utmed vägen finns vägspärrar med stridsvagnar uppställda. Vågar dock inte ta bild närmare spärren. Det finns en oro i luften. Nästa dag grips några terrorister som velat utropa Odessas folkrepublik. 


På ett ställe passerar vägen genom Moldavien i ungefär en mil. Det är en transitväg och man får en liten lapp med stämplar där det skrivs upp vilken tid man åkte in i Moldavien, och hur många som finns i bilen. Antalet får inte förändras, och tiden får inte bli för lång.



Det lär förekomma en hel del smuggling i detta område. Märkligt nog ligger denna villa vid vägen just i gränsområdet. Man kan ju fundera över hur den finansierats. 


Det finns inte mycket som påminner om Euromajdan, eller för den delen om separatisterna här nere. Inget klotter, och just inga affischer. Förutom denna som på ryska jämför kampen mot Hitlers ockupanter med kampen mot "Putlers" ockupanter.



Vägarna är faktiskt bättre än jag väntat mig, men det beror på att jag har sett en hel del ukrainska vägar. Man måste i alla fall hela tiden vara beredd att väja för gropar och hål. 
De flesta bensinmackar tillhör den rumänska kedjan Rompetrol. Denna är dock skyltat Rumpetrol - är det månne en piratkopia?


Ju längre man kommer från Odessa desto fler traditionella färdmedel ser man. 


Till sist når jag i alla fall staden Reni som ligger inklämd vid gränsen till Moldavien och Rumänien. Här lite bilder från stadens centrum.








Lite symboliskt är det allt att ett av de mest välvårdade husen i staden ligger i hörnet av gatorna Sovjetskaja och Lenina. Den här staden hade sin blomstringstid under Sovjet då hamnen var en av unionens viktigare. 
Notera också att alla gatunamn är på ryska (på ukrainska skulle det heta Radianska i stället för Sovjetskaja). Även i ryskspråkiga städer som Odessa och Kharkiv är gatskyltarna på ukrainska, men hit har inte Kievs inflytande nått. 
De flesta som bor här är av moldaviskt ursprung, men språket som talas är ryska. 


I dag är hamnen nästan oanvänd.



Lenin finns här, men faktum är att för två år sedan drogs den stora statyn ner av några berusade som slagit vad. Sedan sattes den lilla bysten upp på sockeln.


Men de flesta invånare verkar älska sin stad, vilket också graffitin tyder på. I Kiev har de flesta aldrig varit, och intresset för vad som sker där är måttligt hos de flesta.


Men mitt primära mål i Reni är barnhemmet Novi Dom som drivs av organisationen Barnens hopp och eldsjälen Agneta Bergström. Här vaktar hundarna Mozart och Beethoven.


Här lever barn med fruktansvärda och tragiska familjebakgrunder i en hemlik trivsam miljö.


Agneta Bergström är damen längst bort i änden av bordet. Att sitta vid deras bord är som att vara i en stor familj, med skratt och ibland lite osämja.


Organisationen har 90-konto i Sverige och använder en ovanligt liten del av insamlade pengar till administration. Gå gärna in och bidra, antingen genom att bli månadsfadder eller genom ett engångsbidrag. Pengarna behövs verkligen, den postsovjetiska misären är stor. 
Hemsidan hittar du här.




Förutom att driva barnhemmet så hjälper man också fattiga familjer med att köpa mat och medicin. Här fyller personalen med hjälp av några av de äldre barnen minibussen med matkassar.



I Renis raion ligger sju byar, fem av dem har en moldavisk befolkning, en bebos av bulgarer och en av gagauzer. De ligger vacker vid sjöarna, men livet är ofta fattigt.





En av byarna heter Dolinskoye (eller Dolynske på landets officiella språk). Där har man uppfört detta monument till byns 181-årsjubileum. Kanske var alla fulla året innan, eller så hann man inte bygga klart.


Byn har även en pampig busskur.


I byns affär köper vi glass. Det visar sig bli en påminnelse om det annars så avlägsna Euromajdan.


Ett besök i Reni och i barnhemmet Novi Dom (fast barnhem är inget bra ord, det ger negativa associationer. Det kändes mer som ett riktigt hem) ger minnen för livet. Jag kommer att skriva mer om mina intryck i den bok jag håller på att skriva om det spännande landet Ukraina. 
Fler bilder från resan tillbaka med besök i städerna Ismail och Bilhorod-Dnistrovsky kommer om några dagar. 

Inga kommentarer:

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...