Innan det är dags att lämna Reni hinner jag också få en rundtur med barnhemmets minibuss för att se Reni på kvällen. Några av de större barnen får följa med.
Först besöker vi gränsövergången till Moldavien, men där får man inte fotografera. Till Moldavien kan de boende åka med bara pass, medan de behöver visum för att komma till Rumänien. Bilden visar en kvällsidyll vid gränsfloden Donau.
Genom Reni går en järnväg, och tidigare gick här tåg mellan Rumänien och Moldavien. Men nu går de inte längre, men ett tåg går ändå en gång om dagen mellan Reni och grannbyn en dryg mil bort. Den enda vagnen är en gammal sovvagn, vilket nog gör linjen till världens kortaste sovvagnslinje. Detta berättas för mig, linjen finns inte med i den ukrainska järnvägens tidtabell på webben.
I väntan på att tåget växlas får vi beundra solnedgång med typisk ukrainsk hund.
Passagerarhamnen är nedlagd, och gångtunneln avstängd.
Och godshamnen präglas inte av någon större aktivitet.
En särskild ekonomisk zon har inrättats för att locka företag. Det har inte hjälpt.
Jag far vidare mot grannstaden, Izmajil. Här finns i alla fall en liten skylt på ukrainska som konkurrerar med den stora ryskspråkiga. Gatskyltarna är även här annars bara på ryska.
Den obligatoriska sovjetiska stridsvagnen är här ersatt av en stridsbåt.
Och välta-Lenin-idéerna har inte nått hit. Faktum är att detta är ett verkligt eldorado för Leninvänner då detta bara är en av de stora Leninstatyerna på stadens viktigaste platser.
Även stadsbussarna går i Sovjetstil.
Men vi är i Ukraina, så nationalskalden Sjevtjenko står också här.
Lätt illamående ser jag denna affisch.
Men till min glädje ser jag att mer demokratiskt sinnade partier också har sina kontor här.
Underhållningsutbudet verkar också rätt modernt.
Och den andra dinosauriestatyn är omgiven av fagra blågula flaggor som förhoppningsvis förstör hans humör.
Och det saknas inte festliga inslag i stadsbilden.
Staden är grön och ganska trevlig. Det finns en hel del vackra hus, i varierande skick. Men jag måste vidare, jag har ett plan att hinna med och en plan för vad jag vill se innan dess.
Ja, egentligen är det bara en sak som står på planen, nämligen staden Bilhorod-Dnistrovskyj med fästningen Akkerman nära floden Dnisters mynning.
Eftersom jag var ganska positivt överraskad av vägarna på väg mot Reni blir jag lite bestört över att finna att vägen mot denna stad är i erbarmligt skick, och det är omöjligt att köra snabbare än 25 km i timmen. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att Ukraina aldrig upphör att förvåna.
Alltså har jag högst 20 minuter på mig för att se Akkerman, vilket känns lite snopet. Men det är en vacker plats, och kanske kommer jag tillbaka hit någon gång. Lyckligtvis är vägen från Bilhorod mot Odessa bättre, och jag har hela 45 minuter på mig på flygplatsen. Jag rekommenderar denna spännande del av landet, och självklart ett besök på Novy Dom i Reni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar