Inte så långt från den rumänska gränsen ligger staden Tjernivtsi. En behaglig stad med många vackra hus. Mitt i staden en lång bilfri gata där många flanerar på kvällen.
En kör bestående av fem mycket duktiga sångare sjunger ukrainska sånger. De avslutar med nationalsången, och som vanligt är det svårt att undvika en och annan tår i ögonvrån.
Nästa dag skiner solen och vi tar en promenad. Här ett hus från den rumänska tiden som nu inrymmer konstmuséet.
Staden är verkligen ett föredöme. Sopbehållare döljs av skärmar med texten "Jag älskar denna stad". Hit borde Kievs makthavare åka på studiebesök.
Och torget vid teatern har fått en passande inramning.
Byggnaden till höger var det judiska kulturhuset under tiden före första världskriget. Då var staden ett föredömligt mångkulturellt paradis där alla de stora befolkningsgrupperna; judar, tyskar, rumäner, ukrainare och polacker hade sina kulturbyggnader och delade makten.
På den tiden var staden en del av Österrike-Ungern. En del skyltar finns kvar. Efter första världskriget hamnade staden i Rumänien och maktbalansen bröts, och den rumänska nationalismen växte.
Det forna metropolitpalatset har blivit universitet.
En mycket representativ och stilfull byggnad.
Nya läromedel, som kanske inte verkar helt moderna.
Klassrumsinteriörerna är inte lika stilfulla som exteriören.
Gatorna är trivsamma och husen en blandning av stilar.
Och som brukligt i Ukraina målar man ibland bara sin egen lägenhets ytterväggar.
Gatorna är inte perfekta, men faror är tydligt utmärkta.
Den här staden är sympatisk och har en positiv atmosfär.
På marknaden finns ett stort utbud av vysjyvankor, den ukrainska blusen.
Men även speglar och märklig ugglekonst tycks locka köpare.
Och plötsligt, för första gången sedan Fotbolls-EM får jag syn på en ukrainsk kvinnlig polis. I en löjeväckande hatt står hon där. Under EM såg man ofta poliserna gå tre och tre varav en var kvinna, men sen försvann alla kvinnorna in på något kontor. Men här står en livs levande. Kan det vara ett tecken på en bättre framtid?
En del av husen är inte i bästa skick. Här varnas för en osäker balkong.
Den viktige tyskspråkige judiske författaren Paul Celan föddes i Tjernivtsi.
Och till min glädje ser jag att man börjat skylta om den röda arméns gata till Majdans hjältars gata. Av någon anledning är den engelska översättningen dock transkriberad från ryska. På ukrainska uttalas det Heroyiv Maydanu (med engelsk stavning).
Vi far tillbaka norrut. Direkt när vi kommit in i Ternopils oblast igen, till den lilla staden Zalisjtjyky, så möter vi detta monument till Stepan Bandera, omgivet av minnestavlor till dem som stupat i kampen mot kommunisterna.
Vi far vidare och kommer till den fascinerande platsen Tjervonohorod, där det en gång fanns en stad som nu nästan har försvunnit spårlöst.
I den kraterformade dalen finns bara några torn av slottet, och en kyrkoruin, samt en del byggnader som hör till ett sommarläger för barn.
Väggarna i kyrkan pryds nu av namnen på andra gudar.
Både tak och golv är riskfaktorer.
Vi vandrar vidare mot slottsruinen, som egentligen bara består av två torn.
Slottstornen står kvar som monument över en svunnen storhetstid.
I sommarlägret spelas ukrainska sånger på hög volym medan barnen samlas för eftermiddagens aktiviteter.
Några hundra meter bort ligger ett av landets största vattenfall, som lockar många som vill svalka sig.
På den lilla campingplatsen studerar vi ukrainska torrdass.
Horilkan (den ukrainska vodkan) och glassen delar frys i den lilla kiosken.
Vägen över slätten är gropig men vacker.
Och kanske är det tur att den enda hyrbil vi fick tag på var en Lada. Den är rätt bra anpassad till vägkvaliteten.
Helgen avslutas med nattåg till Kiev (dock inte detta lokaltåg).
Ännu en spännande del av landet utforskat, om än i all hast. Men det gav mersmak, och säkert kommer vi tillbaka till dessa trakter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar