Regn

Regnet faller över bygden. Jag tänker tillbaka på torsdagskvällen då jag gav mig ut med skidorna över åkrarna. Det var mörkt, månen var visserligen ganska full, men lyste genom molnen. Snön hade smält lite under dagen, men på kvällen frös det på och det var ett bra glid. Jag åkte längs ån mellan åkrarna, såg ljusen från gårdarna och samhället i fjärran, hörde trafiken och flygplanen och det var bara så vackert. Stannade till och bara njöt.

Läser vidare i Orhan Pamuks Snow. En fascinerande bok. Jag har aldrig satt min fot i Turkiet, men nu känns det nästan som om jag varit i Kars. Staden och dess invånare beskrivs så levande. Och huvudpersonen, den från Tyskland återvända poeten Ka som hamnar i denna av snöfallet isolerade håla där han blir en del av ett politiskt spel, och också blir förälskad. Motsättningarna mellan muslimska fundamentalister och turkiska nationalister målas upp på ett sätt som gör att jag förstår mycket mer om denna kamp än jag gjorde innan.

Och så vågar han. Han nämner det. Folkmordet. Visserligen inte ordet, men det faktum att han, en av Turkiets ledande författare vågar nämna det som inte får sägas är stort. Att mer än en miljon armenier drabbades av folkmordet från den nya turkiska republiken är ju ett erkänt faktum i västvärlden, men I Turkiet är det tyst.

Det här är stor litteratur. Han vågar vara obekväm, han vågar utmana, han vågar tänja på gränserna. Och samtidigt har han förmågan att skildra den fruktan, den kärlek, den sorg Ka känner där han rör sig i det iskalla Kars. Det är nästan så man känner kylan och fukten tränga in under huden när man läser.

Vill också sända en tanke till Hrant Dink, den armenisk-turkiske journalist som fick sätta livet till för att han vågade tro på att det var möjligt att tala öppet i Turkiet.