Förbudsivrande folkpartister?

Magistern läser med viss förundran ibland vår egen facktidning Skolvärlden. För några år sedan hade man en krönikör, Jean Bolinder, som förblindad av egna negativa erfarenheter av skolan fick utgjuta galla över lärarkåren. Varför han skulle göra det i vår egen tidning förstod jag aldrig. Förvisso kan det vara nyttigt att bli ifrågasatt, men alltför många lärare blir ofta ifrågasatta av såväl elever, föräldrar som skolledare.

Den här gången har jag reagerat på ledarsidan, där redaktören Kerstin Weyler rekommenderar de folkpartistiska politiker som tycker att man skall tala ett språk som alla förstår i klassrummen att hyra filmen Elina - som om jag inte fanns. Bortsett från att detta är en lysande film som alla som inte har sett borde se, så har jag lite svårt att förstå tanken. I filmen skildras hur barnen i Tornedalen inte tilläts tala sitt lokala tungomål i skolan. Detta var givetvis ett övergrepp, speciellt som det ju inte bara handlade om språket i klassrummet, utan svenskan var det enda tillåtna språket även på skolgårdarna.

Parallellen till Skåne är dock inte helt solklar. I Tornedalen torde de allra flesta ha förstått meänkieli då det ju var majoritetsspråk därstädes. I Skåne handlar det om att turkarna skulle prata turkiska, bosnierna bosniska, albanerna albanska osv. Förutom att detta knappast befrämjar integrationen så har det andra mindre roliga praktiska konsekvenser. Läraren skulle vara helt ovetande om vad som sägs, elever skulle inte kunna veta vad som sägs om dem. Känslan av obehag när några ser på dig och talar ett språk som du inte förstår med menande leenden är en högst obehaglig upplevelse av mobbning. Att sedan klasskamraterna egentligen talar om fotboll gör ju inte saken bättre för dig.

Kerstin Weyler skriver: "Vad det betyder för ett barn eller vuxen, att ens eget språk inte duger, krävs ingen större fantasi för att förstå". Nej, förvisso. Naturligtvis är det skolans uppgift att stärka elevernas självkänsla och få dem att inse att alla språkkunskaper är värdefulla, men också att inse att man om man skall klara sig i Sverige måste förstå att kunskaper i svenska är nödvändiga. Om man alltid talar sitt modersmål, hemma, i föreningslivet, med kompisar, så ges det inte många möjligheter att tala och öva svenska. Låt därför skolan vara ett sådant tillfälle.