En fråga som ofta är föremål för diskussion är frågan om lärares arbetstider. Under de tjugo år som jag har arbetat har tendensen gått mot att lärare skall vara mer i skolan. Förutom det mycket osympatiska faktum att antalet undervisningstimmar blivit fler och fler, något som jag skall ta upp vid ett annat tillfälle, så tycker jag att det hela tyder på bristande förståelse för läraryrket.
Jag menar att en lärare i princip aldrig är ledig. I alla fall tror jag inte att en bra lärare är det. Nästan alltid har man ändå sina elever i bakhuvudet. Hur skall jag lösa situationen i den klassen, med den eleven, hur skall jag få honom intresserad av ämnet. När man minst anar det smyger sig sådana frågor in i huvudet.
Eller tankarna kring hur man skall lägga upp en lektion på bästa sätt. Sådant funderar jag ofta kring. Alla lärare känner väl igen söndagskänslan, speciellt om man har många lektioner på måndagen. Framåt eftermiddagen brukar det vara svårt att koppla av, tankarna tränger sig på.
Nu kan ju allt det här vara såväl positivt som negativt. För den som har en jobbig skolsituation, en besvärlig klass, en oförstående rektor eller på annat sätt inte trivs med sitt arbete är det naturligtvis väldigt jobbigt. För den som trivs med jobbet kan det även vara positivt och kännas kreativt att fundera, men det riskerar ändå att gå ut över privatlivet.
Vad är då lösningen? Jo, en del tycker att lärare skall jobba från 8 till 16.30 måndag till fredag. Sedan skulle man vara ledig. Det låter ju skönt kanske, fast inte! Ingen skall inbilla mig att de här lärarna förmår att känna sig helt lediga efter 16.30, inte ägna en tanke åt arbetet.
Själv brukar jag ofta få mina bästa lektionsidéer vid helt andra tillfällen än de av rektorn påbjudna. Under en vandring i skogen kan jag plötsligt komma på ett bra diskussionsupplägg, under joggingturen kommer jag på den där riktigt bra frågan till provet. Över ett glas Laphroaig en sen kväll kommer en riktigt bra lektionsidé fram.
Men byråkratsjälarna och de misslyckade pedagogerna på Lärarhögskolan tycker förstås att det här är helt fel. Den kreativa sidan av läraryrket är ett obegripligt mysterium för dessa individer. Lärare skall sitta i arbetslag och gemensamt komma fram till lektionsplaneringen på kontorstid. Helst skall man heller inte undervisa, utan eleverna skall själva söka fram sin kunskap. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
4 kommentarer:
Mina bästa idéer kommer när jag stryker...
Jag håller med dig i princip, men tycker ändå att skolan behöver styrning och tydliga pedagogiska ledare för att utvecklas... jag menar inte Jan Björklund. Pendeln slår fram och tillbaka, hoppas att vi snart, ett litet tag i alla fall, kan slippa att befinna oss i något av pendelns ytterlägen. Jag arbetar på en 6 -9 -skola, där de flesta arbetslag faktiskt fungerar hyggligt.
Jovisst kan arbetslag fungera hyggligt. Men problemen är också många. Till exempel finns det en tendens hos rektorer som inte själva är så kompetenta att lösa problem att lämna över dem till arbetslagen. De stackars lärarna i lagen får då, under förespegling av att de fått mer frihet, dessa svårlösta problem på sitt bord.
På en mindre skola som den jag jobbar på så är också problemet att de flesta lärare inte har hela sin tjänst i ett arbetslag. Då händer det till exempel att jag måste genomlida en lång redogörelse för problemen i en klass som jag inte undervisar i, medan den klass som jag skulle behöva diskutera avhandlas i ett annat arbetslag.
Och vad är det för fel på Jan Björklund?
-Det får ni lösa i arbetslaget... det är säkert ett vanligt svar. Det är nog få skolor som lyckas med att placera alla lärare i ett arbetslag. I mitt är vi två av sex som har det så.
Jan Björklund... jo han är tydlig och styr gärna, men jag är inte alldeles säker på hans pedagogiska förmågor.
nä vi är verkligen aldrig lediga... jag försöker febrilt lära mig det men det tar tid...
Skicka en kommentar