Bronssoldaten i Tallinn

Det är tydligt att det föreligger en viss oklarhet rörande den svenska regeringens syn på det som händer i Tallinn. Förvisso är det sant att det rör sig om en intern estnisk angelägenhet, men det faktum att ett annat grannland till Estland lägger sig i desto mer gör att ett tydligt stöd från Sverige vore önskvärt. Se denna länk till DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644699

I DN idag fanns det också en intressant analys av Mette Risa. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=644550

Men nog är det märkligt och upprörande att det land som definitivt inte gjort upp med brotten i dess förflutna, det land där en staty över den gamla NKVD-chefen Dzerzjinskij återuppfördes för bara ett par år sedan, det land där de demokratiska rättigheterna kränks på allehanda sätt lägger sig i interna angelägenheter i det väl fungerande och demokratiska grannlandet Estland.

Många krafter försöker utmåla det hela som en kamp mellan ryssar och ester. Detta är långt i från hela sanningen. Väldigt många ryssar i Estland inser att de har det mycket bättre i Estland än de skulle ha det i Ryssland. De deltar aktivt i samhällslivet, de röstar i estniska val och känner sig som estniska medborgare. Dessa ryssar inser också att för att kunna klara sig i Estland krävs att man lär sig språket. Däremot finns det en hel del personer som saknar den gamla sovjettiden. Den tid då man kunde klara sig på ryska, då man kunde snäsa åt ester som försökte tala sitt eget språk i sitt eget land. Den tid då man kunde få ett arbete där man inte behövde göra någonting mer än att infinna sig på arbetsplatsen, ofta berusad och sedan kvittera ut sin lön. Dessa människor, som långt ifrån alltid är ryssar, vill oftast klamra sig fast vid symbolerna för det gamla samhället. Värt att notera är dock att även dessa ryssar oftast föredrar att stanna i Estland med dess högre levnadsstandard jämfört med att söka sig till sitt älskade Ryssland.

Det finns också ester som saknar denna tid. De flesta av dem är äldre, de hade bra jobb under sovjettiden och allehanda förmåner. Deras idol, den gamla ex-kommunisten Edgar Savisaar har bett det ryska folket om ursäkt för flyttandet av krigsmonumentet. Så det är lite förenklat att utmåla det hela bara som en kamp mellan ester och ryssar. I stället är det en kamp mellan västerländsk demokrati och sovjetnostalgi. Det borde inte vara så svårt för någon i Sverige att ta ställning i denna fråga.

Förvisso finns det motsättningar mellan ester och ryssar i Estland. Men de allra flesta människor ser inte nationaliteten som det viktigaste. Kunde man inte då ha låtit monumentet stå kvar? Det störde väl ingen? Jo, jag menar att det faktiskt gjorde det. De människor som dagligen passerade denna symbol för den så kallade befrielsen kände det som ett hån. Förvisso kan man säga att ryssarna jagade bort nazisterna från Estland, men till vilket pris? Fråga släktingarna till de tiotusentals ester som deporterades till Sibirien, för att tvingas arbeta ihjäl sig i arbetslägren i Gulag-arkipelagen. Fråga de människor som för bara 25 år sedan levde i ett samhälle där man inte vågade föra fram sina åsikter öppet. De människor som tvingades hylla kommunistiska symboler, tala ryska och som tvingades leva på en materiell standard som inte kunde jämföras med den i vårt land.

För alla dessa människor, och för alla andra som vill ha ett fritt samhälle med demokratiska rättigheter var det ett hån att dagligen tvingas se detta monument mitt i centrala Tallinn. Och det handlar ju inte heller om att monumentet skall skrotas, utan det skulle bara flyttas till en mindre betydelsefull plats. En plats där alla fredligt sinnade sovjetnostalgiker kan samlas och drömma sig tillbaka till fornstora dar.