Lejonkungens reträtt

Som medlem i Folkpartiet liberalerna får man ta ställning till än det ena, än det andra i dessa dagar. För ett par dagar sedan fanns nyheten om förslaget att kvotera VAB-dagarna i pressen, framfört som ett folkpartiförslag. Detta gjorde mig mycket beklämd, och jag började undra om det verkligen var ett liberalt parti som jag är medlem i. Vad det är för liberalt med att tvinga människor att leva sina liv på ett sätt som passar vissa, men inte andra, kan jag inte för mitt liv begripa. Varför skulle till exempel en person som har ett ansvarsfyllt och meningsfullt jobb, oavsett kön, tvingas att stanna hemma medan någon som har mycket lättare att vara hemma tvingas gå till arbetet? Men de feministiska fundamentalisterna finns överallt.

Själv är jag nog också lite feminist, fast bara lite lagom. Sådär folkpartistiskt mittimellanlagom. Så är jag övertygad om att kvinnor och män bör ha samma möjligheter och rättigheter, men inte att de skall tvingas vara på ett visst sätt bara för att de är just män eller kvinnor. Men de skall inte heller förbjudas att vara så som de vill vara, bara för att leva upp till ett visst ideal. Den kvinna som föredrar att vara hemma med sina barn skall få det, liksom den man som föredrar det. Det är det som är liberalism för mig.

Och så kom då denna dag. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15206952.asp Dagen då lejonkungen meddelat att han skall dra sig tillbaka. Vem skall då ta över? De tre huvudnamnen torde ju vara Björklund, Sabuni och Malmström. Min feminism sträcker sig så långt som till att spontant tycka att en kvinna vore bra. Paradoxalt nog är ju en av dessa kvinnor inte feminist enligt sig själv, nämligen Nyamko Sabuni. Och nog vore det lite spännande att tänka sig att välja just henne. Hon är förvisso inte helt okontroversiell, vilket ju är en fördel. Det vore också en poäng med att välja just en kvinna med afrikanskt ursprung som ledare för det parti som emellanåt beskylls för att vara invandrarfientligt av personer som inte förstått tankarna bakom våra integrationsförslag. Kanske är hon dock ett väl oprövat och inte nog rutinerat namn?

Jan Björklund då? Ja, jag som lärare uppskattar honom mycket. Han har mer än någon annan lyckats med att föra upp skolfrågorna på dagordningen, och själv håller jag nästan alltid med honom i hans åsikter. Men problemet ligger ofta i hur de framförs. Han är knappast en nyansernas man, och lyckas ofta reta upp sossar (speciellt skolsossar) rejält. Detta är nu ingen nackdel, men om syftet är att locka väljare från sossesidan så är han nog inte rätt man. Säkert lockar han över en del moderater, men detta hjälper oss knappast att behålla regeringsmakten.

Återstår då Cecilia Malmström. Jag tycker att hon verkar vara en bra kandidat, även om en del tycker att hon är för akademisk. Själv har jag aldrig förstått rädslan för akademiker i svensk politik. Helst bör man inte ha någon utbildning, eller åtminstone ingen examen för att bli någonting. Och att hon är en skön kontrast mot Mona Sahlins ansträngt folkliga framtoning är ju ingen nackdel. Cecilia Malmström tillför också ett europeiskt perspektiv som ofta tappas bort i vårt politiska liv. Kanske är hon namnet vi söker.