Att vara ryss är svårt

Den estniske professorn och riksdagsledamoten Peeter Tulviste skriver i den estniska tidningen Eesti Päevaleht bland annat följande kloka och tänkvärda ord (här i min egen översättning):

"I och med sönderfallandet av det röda imperiet förlorade den ryska identiteten sina viktigaste grundvalar, och man har hittills inte hittat nya, även om sökandet pågår. Det som finns kvar är stoltheten över segern i kriget, och i den frågan är många ryssar förståeligt nog mycket känsliga. Visst måste man tillerkänna ryssarna deras seger, men vi får därvid inte glömma att den röda armén inte befriade oss från fascisterna, utan precis tvärtom. Det var de som erövrade oss 1940 efter en överenskommelse med samma fascister (Molotov-Ribbentroppakten), utplånade vår stat, mördade och arresterade, deporterade kvinnor och barn. När vi berättar denna sanning förstör vi ohjälpligt den kanske enda kvarvarande grundvalen för det ryska folkets självbild. Men här står vi och kan inte annat. "
http://www.epl.ee/arvamus/384532 (på estniska)

Jag tycker att det här citatet ger en annan aspekt på frågan om vem som var befriare och vem som var offer. Många i Sverige, och kanske ännu mer i andra länder i Väst vill gärna se andra världskriget som ett krig mellan det onda och det goda. Ett krig där de goda allierade vann över de onda nazisterna. Och givetvis skall vi vara tacksamma för att Hitlers tredje rike inte fick bestå. De ester som trodde på Hitlers löften skulle nog ha fått inse att de knappast skulle dugt som rena arier när tyskarna inte längre behövde deras stöd.

Att försöka avgöra vilket som var mest ont av nazism och kommunism kanske inte leder så långt. Visst kan man gå med på att nazism är en genomond ideologi, och att en god människa knappast kan vara nazist. Däremot kan en människa med goda avsikter vara kommunist, men det kräver att man är väldigt naiv. Men för att med hedern i behåll kunna förespråka kommunismen krävs att man erkänner de brott och övergrepp som begåtts i dess namn. Att man gör upp med deportationer, kränkningar av allehanda mänskliga rättigheter. Att man är medveten om att en ideologi som tillerkänner individen ett så litet värde väldigt lätt leder till att individen förlorar sina möjligheter att kritisera de makthavare som anses ha det allmännas bästa för ögonen.

Tulviste kritiserar i sin artikel också ryssarna i Estland för att det är så få som tar avstånd från dem som protesterar på gatorna, och efterlyser de ryssar som liksom esterna vet vad som hände 1940. Det är förmodligen alldeles korrekt att det är först när man även bland ryssarna börjar erkänna att historien inte alltid bara består av svart och vitt som man kan komma längre.

Men visst kan man också försöka förstå ryssarna i Estland. Jämför med de vita i Sydafrika. Man har alltid fått lära sig att man är mer värd än de icke-vita, att de svartas språk är primitivare, att man själv står för kulturen och har förtjänat sin herreroll. Plötsligt förvandlas allting. Plötsligt är man inte herre längre. Det är ingen lätt omställning, och kanske är det också nyttigt att försöka tänka sig in i hur en sådan omställning kan kännas.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=646028
http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15352503.asp