Ljusskygga aktiviteter i tysk källare

Sommaren lever sig kvar i magisterns sinne. Ännu finns en viss motvilja mot att tillbringa alltför mycket tid vid datorn. Ännu finns färska minnen av soliga stunder vid blåa hav, av värme och njutning, av kall öl i skuggan under ett lummigt träd.


Sommaren som gått har varit full av allehanda spännande inslag. Bland de mer ljusskygga aktiviteterna faller ett restaurangbesök i Berlin. Men var inte orolig, käre läsare. Ljusskyggheten här var inte på något sätt otillbörlig. Det handlade nämligen om restaurangen Nocti Vagus, en restaurang som drivs av blinda, och där alla gäster får känna hur det känns att inte se. Vi blev genast nyfikna då vi fick höra talas om denna upplevelse, och vi blev inte besvikna.


Det hela börjar, åtminstone sommartid, med att man samlas på en innegård, där man får en välkomstdrink och får läsa menyn. Man kan välja mellan en fiskmeny, en köttmeny, en vegetarisk och en överraskningsmeny. Vi föll för den vegetariska, som helt enkelt lät mest spännande (nåja, allra mest spännande vore förstås överraskningsmenyn, men att varken se eller ha någon aning om vad man åt kanske vore lite väl spännande). Dock uppstod anledning till oro när magistern lyckades med att spilla på sig av drinken. Detta i fullt dagsljus, och i helt nyktert tillstånd. Hur skulle detta sluta?

Så småningom var det dags att gå in i matsalen. För att komma dit gick man genom en ljussluss där man fick träffa sin kypare. Med armarna på dennes axlar fick man sedan gå till sitt bord, där man gavs noggranna instruktioner om var bestick, tallrikar, glas med mera befann sig. Och när maten väl kom visade det sig att det inte alls var så svårt att äta utan att se något. Besvärligast var det att hälla upp vin och vatten, vilket nästan förutsatte att man doppade ett finger i glaset för att inte hälla över kanten. Några ytterligare olyckor inträffade inte, dock tappade vår kypare faktiskt ett glas när han dukade av vårt bord.

Vi erbjöds också axelmassage av en pratsam massör med intresse för svensk folkmusik (ett område om vilket magisterns kunskaper visade sig förbluffande ofullständiga).

Bland fördelarna kan också noteras möjligheterna att utan att genera andra gäster ägna sig åt kyssar och andra kärleksyttringar om man råkar vistas på restaurangen med en lämplig partner. Vi placerades inte i likhet med vad som är vanligt på restauranger mittemot varandra, utan i stället bredvid varandra, vilket ju underlättar. Av programmet framgår att man på torsdagskvällar också har högläsning ur erotiska klassiker, så det är troligt att det är extra spännande dessa kvällar. Detta förutsätter dock goda kunskaper i tyska, ett språk som kanske heller inte anses vara det mest romantiska och erotiska...

Tvångstankar av typen: "Finns det inte rätt mycket kackerlackor i Berlinska restauranger" bör man undvika om man inte vill ha måltidsglädjen förstörd. Den som är orolig över toalettbesök kan också lugnas med att man då ropar på sin kypare som eskorterar en till ljusslussen vilken man passerar innan man når toaletten.

Det är inte något helt billigt nöje, och det kanske inte heller är något man kommer att vilja göra väldigt ofta, men det är helt klart en upplevelse som jag inte skulle vilja ha oupplevd. Den vegetariska menyn var mycket god, och det är helt klart spännande att kunna konstatera hur andra sinnen skärps när synen är borta (men vem som helst kan naturligtvis räkna ut detta faktum utan att besöka restaurangen i fråga).

Sammanfattningsvis: Jag tror faktiskt att det är enklare att föreställa sig hur det skulle kunna vara att leva som synskadad när man varit på denna restaurang. Denna insikt leder till att man är mindre benägen att tycka synd om blinda, eftersom man kan konstatera att man kan leva ett fullvärdigt liv utan detta sinne. Frågan är om det inte vore värre att förlora smak- och luktsinne?

Fler tips om Berlin kan man hitta här.