Bra rektorer och löner tänder lärarna!

I dagens DN läser jag om skolforskaren Lennart Grosin. Han har en hel del åsikter om skolan, och mycket av hans åsikter stämmer överens med den verklighet jag befinner mig i. Däremot ställer jag mig lite tveksam till hans påstående:
- Besvärliga elever är i allt väsentligt en produkt av en dålig skola. Rektorn och lärarna måste ompröva sitt sätt att arbeta.
Visst finns det korn av sanning i detta påstående, men riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker att Grosin alltför mycket bortser från föräldrarnas betydelse. Föräldrar som inte vågar vara föräldrar, som inte ställer upp när vi ringer och rapporterar om sådant som eleven gjort, utan tar deras parti och försvarar det dåliga beteendet. Ofta handlar det om ensamma mammor som inte orkar ta strid mot sina tonårssöner. Man köper deras lögner för att få lugn och ro. Ibland finns det också ett inslag av kamp mellan två frånskilda föräldrar där man inte vågar stöta sig med sitt barn av rädsla för att det då kan föredra att bo hos den andra föräldern.

Men inte bara ensamma föräldrar sviker. Det finns även mycket, till det yttre, välmående familjer där barnen får som de vill. För att orka arbeta så mycket som man känner sig tvungen till för att ha råd med ny bil och nya köksskåp köper man barnens lojalitet med nya datorer, mopeder och andra prylar. Men man ställer inga motkrav på att barnen skall klara av skolan. Detta skulle kanske kräva att man själv la ner tid på att hjälpa till med läxorna, och hur skall man då hinna med sitt eget liv?

Alltså retade jag mig på det Grosin sa här ovan. Men när jag nämnde det för en kollega sa han:
- Men varför klarar de det i Finland då?
Och det gav mig en tankeställare. Kanske är det så att vi i skolan är alltför accepterande i vissa fall. Om vi var mer bestämda och ställde högre krav på eleverna kanske vi kunde uppnå bättre resultat. Fast jag tror ändå att föräldrarnas betydelse är större än många vill medge. Jag misstänker att lärarnas auktoritet i Finland är en annan.

Men Grosin har mycket klokt att komma med. Så säger han till exempel:
Rektorns huvudsakliga arbetsplats är lektionssalarna, för det är där det händer! Han eller hon ska vara närvarande i hela skolan och observera undervisningen.Huvuduppgiften är att stödja och uppmuntra lärarna och skapa goda förutsättningar för undervisningen. Om någons lektioner inte fungerar är det dags för åtgärder.

Just så är det! Rektorerna har hamnat i en roll där det är viktigare att skriva fina kvalitetsrapporter, jämställdhetsplaner och andra fina dokument som sätts in i någon pärm och redovisas för politikerna, än att ägna sig åt den dagliga verksamheten. Även om det nu inte i första hand är rektorernas fel att det är på det sättet, eftersom de har kraven på sig från sina chefer, så måste de våga säga ifrån. Men en bidragande orsak är att fel personer blir rektorer. I min kommun var det för tiotalet år sedan högsta mode att dagisfröknar skulle göras till rektorer över grundskolor, till och med högstadieskolor. Inget ont om dagisfröknar (jo, jag vet att de blir vansinniga om man kallar dem för det, men jag föredrar att kalla saker vid deras verkliga namn. Jag tror till exempel inte att städerskor blir lyckligare i sitt jobb av att heta lokalvårdare eller sanitetstekniker eller något liknande) men precis lika opassande som det vore att låta en läkare bli rektor tycker jag att det är att ha en dagisfröken.

Mycket riktigt gick de allra flesta av dessa rektorer in i väggen mycket snart och gav upp. En och annan blev kvar, och i vissa fall kanske det tydde på att personliga egenskaper gjorde att de kunde klara av sitt jobb. Men för att man skall kunna bidra med någonting i den dagliga verksamheten krävs att man har de rätta kunskaperna. Om vi har rektorer som har en gedigen erfarenhet av att vara lärare kan de också klara av att leda andra.

Ett annat problem är att många rektorer fått sina jobb pga de rätta åsikterna. Och dessa åsikter ligger oftast väldigt långt från Jan Björklunds. För att bli rektor skulle man anse att eleverna skulle söka sina egna kunskaper, och katederundervisning var ett ord som ansågs vara tio gånger värre än den värsta svordom.

Grosin har tankar om detta också:
I Sverige har allt fler lärare klivit ner från katedern och låtit eleverna forska fram sin kunskap på egen hand. Andelen sådan elevstyrd undervisning har under de senaste tio åren ökat från 25 till 50 procent i den svenska skolan, enligt Skolverket.Lennart Grosin gillar inte den trenden. Han anser att alldeles för många lärare sviker eleverna genom att abdikera som kunskapsförmedlare.- De svaga eleverna som har dåliga förkunskaper och saknar motivation lär sig nästan ingenting när de ska forska själva. Och de motiverade och ambitösa eleverna gör ibland ganska platta arbeten.

Detta är huvudet på spiken! Visst är det bra att eleverna lär sig att söka kunskap på egen hand, men detta får aldrig bli mer än en del av skolarbetet. Framför allt bör det också vara en fördjupningsuppgift för elever som snabbt och lätt klarat av grunderna. Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper! Detta enkla påstående kunde nästan kosta en fem års lönehöjningar om det uttalades för några år sedan. Nu finns det mycket som talar för en omsvängning, och man börjar våga tala om det goda berättandet, till och med på den bastion för flumskolan som lärarhögskolan utgör.

Om detta skriver man även på svensklärarbloggen, och även om jag inte riktigt delar den bloggarens inställning till ordningsbetyg och tidigare betyg, så tycker jag att det var mycket välformulerade tankar som framför här.

Men för att lärare skall bli motiverade och orka kämpa, orka göra inspirerande lektioner och orka se alla elever krävs inte bara att vi får uppmuntrande tillrop av våra rektorer. Vi behöver också ha en anständig lön, och en arbetsbörda som inte oavbrutet ökar. Det stora sveket var när sossarna i samförstånd med Lärarförbundet, denna lärarfientliga organisation, sålde ut den statliga skolan till kommunpolitikerna. Det andra sveket var när även det något mer lärarvänliga LR sålde ut regleringen av undervisningstiden i utbyte mot småpengar. Nu väntar vi på att våra fackliga organisationer skall få den regering som lovat att satsa på skolan att visa att det inte bara handlar om tomma ord!