Finns det glada lärare?

Det är intressant att studera hur ni, ärade läsare, hittar min blogg. En del av er är nog människor som jag själv väglett att hitta hit. En del kommer in via länkar från tidningar och andra bloggar, men en hel del kommer via Google. De sökningar som leder folket till mig är så vitt skilda som "bröst" (mycket populärt), "persiska restauranger" (gav inte så många tips från mig tyvärr), "Staffan Skott" (ganska vanligt) men även mer udda som "hur torkar sig muslimer efter toalettbesök". Den siste sökanden fick dock inget svar från mig, och jag kan inte heller ge något idag.
Men regelbundet återkommande är frågan "Varför blir man lärare?". Och jag vet inte om de som söker svaret på denna gåta är desillusionerade kolleger som desperat söker någon som sitter inne med svaret, eller unga människor som försöker finna ett livsval.

Kan jag då ge dessa frågande något svar? Ja, redan på bloggens andra dag försökte jag
och jag delar fortfarande de tankar jag nedtecknade då. Och visst är det framför allt eleverna som är orsaken till att man trots usel lön, meningslösa uppgifter som att sitta och skriva betygskriterier, arbetslagsarbetsplaner och annat trams, samt den höga arbetsbelastningen inte bara står ut utan också trivs. Inte minst i dessa tider när nyheter om skolan mest handlar om metalldetektorer och knivdåd behövs det lite motvikt. Men alla elever är väl inte bra? Nej, inte för en sekund skulle jag kasta ur mig tramsiga fraser om att jag egentligen älskar problemeleverna mest. För det gör jag inte. De elever som framför allt har min sympati är de som är trevliga, gör sitt bästa (oavsett om de har höga betyg eller inte) och som man känner att man kan lita på.

Sedan ingår det naturligtvis i jobbet att ta hand om de andra också. Fast de är inte så många som man ibland kan förledas att tro, speciellt om man lyssnar på vissa kolleger. Och även om politiker, speciellt rödfärgade sådana, är övertygade om att alla skall vara i samma klasser så är det bara att inse att alla inte klarar av det. Att hävda motsatsen är att göra alla en otjänst, men kanske framför allt problemeleverna. Att acceptera ett negativt beteende under förevändning att eleven har det jobbigt hemma, eller liknande bortförklaringar som man ibland hör är helt oacceptabelt. Och en av skolans viktigaste uppgifter är att ge alla elever möjlighet att få en god utbildning. Då krävs studiero. Den som inte kan acceptera det brister i respekt för sina kamrater, och måste ändra sitt beteende. Gör han eller hon inte det måste han eller hon lämna klassrummet. Detta måste alla rektorer och föräldrar förstå.

Att man sedan förstår varför vissa elever beter sig som de gör när man träffat deras föräldrar är en annan sak. Ibland är det till och med så att man förundras över att eleverna är så bra som de är med sådana föräldrar.

Nog gnällt nu: I dag har jag varit på studiebesök i en moské med en niondeklass. Ett mycket givande studiebesök med ett gäng intresserade, positiva och trevliga elever. Samma elever hade jag häromdagen en diskussion med angående frågor som:
Bör vi tillåta elever att ha slöja i skolan?
Bör vi tillåta programledare i tv att bära slöja?
Finns det bra saker med islam?
Är religion i allmänhet något positivt eller negativt?
En diskussion där en stor del av klassen deltog aktivt helt frivilligt, och där jag gjorde mitt bästa för att engagera resten. En diskussion där man hade olika, väl genomtänkta argument som man framförde och där man lyssnade på andras synpunkter som man inte alltid delade. Och oavsett om man tyckte att den som kommer till Sverige måste anpassa sig mer, eller om man försvarade allas frihet att fritt utöva sin religion så var det en diskussion som jag tror gav alla en hel del.

Och jag själv blev ännu en gång riktigt glad över mitt yrkesval.