Vad costar en vecka i solen?

I sin strävan efter att lära känna vår värld, för att kunna ge en allsidig bild av den för såväl de kunskapstörstande eleverna, som för de ärade läsarna av denna blogg, for magistern nyligen med sin familj till Costa del Sol, denna märkliga kustremsa där så många nordbor tillbringar ålderns höst. Och visst gjorde platsen skäl för sitt namn. Trots att det redan hunnit bli november sken solen mestadels, och vi lyckades till och med ta ett dopp i Medelhavet.

Men varför for vi då just dit? Jo, en vacker dag i augusti fick magistern ett erbjudande som bara inte gick att motstå. Tre nätter i en lyxig lägenhet vid Medelhavets strand, med tillgång till pooler, gym och andra faciliteter för fyra personer och en hyrbil med allt inkluderat i fyra dagar för 298 euro! Visserligen tillkom ju själva resan, men i alla fall. Som underbetald lärare gäller det att utnyttja alla tillfällen att få känna sig som om en något högre värderad medborgare, så iväg for vi. Men det fanns förstås en liten hake; ett obligatoriskt deltagande i en 90 minuters presentation av Marriott Vacation Club!

Många som har besökt diverse charterdestinationer har ju råkat ut för mer eller mindre, oftast mer, påstridiga försäljare som försöker lura in intet ont anande nordbor på försäljningsmöten där man så snabbt som möjligt skall förmås skriva på ett kontrakt på någon andelsvecka i en anläggning som ofta inte ens existerar än. Och har man väl skrivit på är det allt annat än lätt att ta sig ur det hela med några besparingar i behåll. Därför skakar många på huvudet om man berättar att man frivilligt utsätter sig för försäljarnas svada.

Nåväl, efter att ha suttit inklämd i ett trångt plan tillhörigt det obskyra flygbolaget FlyAstraeus.com, inhyrt av Sterling kommer vi så utan några allvarligare men fram till flygplatsen i Malaga. Lyckligtvis hade vi lyckats byta bort de platser i raden längst bak där vi blivit inbokade. Dessa platser fanns det egentligen ingen plats för i planet, men då detta flygbolag tycktes göra allt för att få in pengar klämde man in några säten till trots att det var så trångt att man satt framåtlutad.

Till sist når vi i alla fall Marriott's Playa Andaluza. Det visar sig ligga direkt vid havet, några hundra meter från motorvägen, i en märklig miljö som består huvudsakligen av andra stora komplex med semesterlägenheter. Men Medelhavet är ju alltid Medelhavet, blått och vackert ligger det där. Och visst är det hela flott! Vår lägenhet visar sig bestå av tre stora sovrum, alla med eget badrum, egen tv med dvd-spelare, och ett stort vardagsrum samt ett fullständigt utrustat kök. Allting är inrett i en ganska tung stil, som verkar vara ett slags mellanting mellan spanskt och amerikanskt.

Så är det då dags för själva försäljningsmötet. Vi blir hänvisade till ett lågt hus strax utanför själva anläggningen. Vi hade väntat oss något slags stort möte med en presentation för en hel grupp, men blir mottagna av en, i alla fall i början, mycket trevlig engelska som helhjärtat ägnar sig åt oss. Runt om oss sitter andra medelklasspar vid andra kaffebord med andra försäljare. Bland det första hon säger är att hon är van vid att få nej, så vi behöver inte alls känna någon press. Enligt henne är det cirka 30% av presentationerna som leder till affär. Vi blir grundligt utfrågade om våra intressen och semestervanor. Eftersom vi inte direkt blivit förtjusta i platsen märker hon att strategin huvudsakligen måste bli att försöka få oss att köpa en vecka, men i stället för att komma till Playa Andaluza byta bort vår vecka mot antingen någon vecka på en annan anläggning, eller mot flygresor och hotellövernattningar.

Mot slutet märker vi att hennes leende börjar se betydligt mer stelt ut. Hon efterlyser mer entusiasm hos oss, och när vi förklarar att vi inte är den typen som bestämmer sig hals över huvud, utan att vi skulle vilja tänka över saken hemma i lugn och ro får hon det till att det betyder samma sak som nej. Det faktum att hon tar för givet att den som i hemmets lugna vrå, med tillgång till information från internet aldrig skulle tacka ja till att köpa hennes vara gör oss än mer skeptiska.

Till sist frågan hon om det över huvud taget är någon idé att hon talar om priset för oss. Vi säger att vi nog gärna vill veta priset i alla fall, och får reda på att en vecka i lågsäsong skulle kosta cirka 17000 euro. Denna kostnad kan man i princip få tillbaka om man skulle vilja sälja, förutsatt att det finns köpare. Däremot tillkommer diverse skötselavgifter, och i händelse av att man nu inte vill sitta här vid denna spanska motorväg, bytesavgifter. Vi hävdar fortfarande bestämt att vi skall tänka över det hela hemma i lugn och ro och hon tar ett lite trött, men fullt korrekt farväl av oss.

Men det är inte över. Under förevändning att marknadsavdelningen vill ställa ett par frågor kommer en holländsk man och fångar in oss. Först ställer han några frågor om hur presentationen varit, men sedan börjar han också få oss att köpa ett paket med övernattningar på en annan anläggning. Vi värjer oss ånyo, och lyckas ta oss helskinnade ut för att ta en tur med vår nästan gratis hyrbil.

Nej, det här är nog ingenting för oss. Visst var det trevligt med ett litet avbrott i den svenska hösten, och nog var anläggningen flott, men det är inte riktigt det sätt som vi vill semestra på. Allting är lite för perfekt, sannolikheten för att man skall bli överraskad är minimal. Men får även du ett sådant erbjudande så åk gärna dit, sitt av presentationen, och se om du faller för alla vackra ord.

Av någon anledning påminner det mig om Amway, ett företag som kanske även du råkat ut för. Om inte så kanske det snart ringer någon gammal bekant som plötsligt kommit ihåg dig och som vill presentera någonting väldigt trevligt för dig. Du blir då inbjuden på ett möte där du skall fås att engagera dig i försäljning av diverse produkter, men själva poängen är inte produkterna, utan de nätverk som du kan skapa för att få del av vinsten när andra handlar. Själv tycker jag att det ligger något lite motbjudande i att man använder sig av sina gamla vänner för att tjäna pengar. Fast det kanske är det som är the American Way.

Och även om själva Costa del Sol kanske inte riktigt är en plats dit jag längtar tillbaka så fanns det en del intressant även där. Mer om detta inom kort!