Läraravtalet har kommit i hamn. Skall man ställa sig upp och jubla, eller är det läge att sörja? Ja, något jubel blir det i alla fall inte. Våra fackliga ledare säger glatt att man i alla fall får lika mycket i kronor som Kommunal, men det innebär ju att deras avtal ändå är mycket bättre än vårt. Inte känns det som någon satsning på lärarna, den satsning som vi går och väntar på. För nog är det väl inte bara ett problem för oss själva att vi är så illa betalda? Nog är det väl en fråga som berör hela landet? Om de mest motiverade och engagerande personerna väljer andra yrken där man blir bättre belönad för sitt engagemang så är det ju något som går ut över Sveriges framtid. Att vi medelåldringar kanske inte bryr oss om att börja söka efter något nytt (och vad tusan skulle det vara?) är ju en sak, men varför skulle ungdomar välja att bli lärare.
Möjligen kan kanske de som är intresserade av humaniora välja lärarbanan, eftersom det inte är en helt lätt arbetsmarknad, men varför skulle någon välja att bli matte- eller No-lärare när man kan tjäna mycket mer inom det privata näringslivet? Jo, ett skäl skulle förstås kunna vara att yrket var fritt och stimulerande. Men tendensen under de dryga tjugo år som jag varit verksam har ju varit att vi skall bli mindre och mindre fria, tvingas in i mer eller mindre meningslösa arbetslag och grupper, tvingas sitta av mer tid på trista och oinspirerande möten och dessutom hela tiden få mer och mer undervisningstid.
Frågan är om inte många lärare nu börjar ifrågasätta sitt fackliga medlemskap. De två lärarfacken har inte heller nu lyckats få in några garantier för att vår arbetsbörda skall minska, och även om lönelyftet inte är helt obetydligt så är det fortfarande inget som gör att lärarna värderas upp och kommer i närheten av lärarlönerna i till exempel Tyskland.
Och om jag inte just hade haft en fantastiskt intressant och givande lektion med mina nior, där eleverna diskuterat hur priser sätts i olika butiker, kommit med kloka och insiktsfulla tankar och argument, diskuterat, lyssnat på varandra och visat upp sina bästa sidor, skulle jag nog varit ännu mer kritisk...
6 kommentarer:
Procenthöjningar luras! Ökar skillnaderna! Gillas bara av facket.
Om du har 2 anställda och ger båda 100% för att det är ett fantastiskt år så blir resultatet följande:
1. Personen med 10:- i månaden får 20:-
2. Personen med en miljon/månad får två miljoner.
Dvs %-höjningar ökar löneklyftorna!
Lärarna borde stå på sig och kräva 50% lönehöjningar, så att de börjar närma sig de 34.000:-/månad som en sopkörare har. De behöver inte komma upp i VVS och El-svängens löner, sopgubbe räcker långt.
Men saken är den att vi lärare gärna vill ha procentökningar, eftersom det gör att vi får mer än lägre avlönade kommunalmedlemmar. Dessutom tror jag att det i och för sig är bra med löneskillnader mellan lärare, förutsatt att dessa är väl motiverade, och att de som sätter lönen verkligen vet vad lärarna håller på med (vilket tyvärr oftast inte är fallet)
Haha...bra avtal. Jo det var ett bra avtal som innebär att barnskötare får ännu högre löner än vi högskoleutbildade förskolelärare som dessutom har studielån.
Är det rimligt att en barnskötar ska ha mer i lön än en lärare? I så fall kommer jag att söka om min tjänst och bli en barnskötare som inte behöver ta pedagogiskt ansvar.
"Frågan är om inte många lärare nu börjar ifrågasätta sitt fackliga medlemskap." sa magister N.
Min fråga blir snarast om jag inte skall börja arbeta fackligt själv?
Alternativet blir annars att själv förbättra min arbetssituation.
Nä, det är dags att kavla upp MINA! armar!!!!
När ärmarna ska kavlas upp är jag gärna med. Men jag börjar med att lämna lärarförbundet som gjort mig mycket besviken!
Läraravtalet är en katastrof.
Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz är nöjd i sin kommenterar.
Läser man medlammarnas missnöje då finns inte annan lösning:AVGÅ!
Skicka en kommentar