Med Pogo Pedagog på tidsresa i Folkhemmet

Om man i dessa dagar går på något föredrag får man i nittionio fall av hundra stå ut med en powerpointpresentation. Av någon anledning anses det vara väldigt pedagogiskt att visa upp allt man säger på en tavla, och ofta delar man dessutom ut en bunt papper med dessa anteckningar på. Dessa hamnar ofta i en pärm, eller i en hög, eller i pappersinsamlingen. Det sistnämnda är kanske bäst, då de i alla fall kommer till användning.

För tio år sedan var det overhead som gällde. Allting skulle dras ut på overhead. Själv har jag aldrig varit mycket för detta tekniska hjälpmedel heller, även om det i enstaka fall kunde vara praktiskt för att visa någon mer komplicerad tabell som man inte ville rita upp på tavlan. Av någon anledning är det också så att ju mindre inspirerande en föreläsare är, desto mer benägen är han eller hon att ta till alla dessa tekniska hjälpmedel.

När jag gick i skolan var det inte lika vanligt med sådana apparater. Jag minns en gigantisk brummande maskin som ibland drogs in i klassrummet och där läraren kunde lägga en uppslagen bok som projicerades på duken, men minns inte vad apparaten hette. Däremot var det vanligt med bildband från Pogo Pedagog. Oftast var det verkligen band, en rulle med bilder som vreds fram på en sinnrik anordning i projektorn, men ibland lösa diabilder som manuellt stoppades in och byttes vid det karakteristiska plinget på ljudbandet. Vart har då alla dessa hjälpmedel tagit vägen?
Ja, ofta har väl någon nitisk nyskapare slängt rubbet, men på vår skola gör jag mitt bästa för att hindra sådant kulturhistorieförakt. En del har förvisso hamnat i källaren och blir väl föda för gnagare och gengångare, men en hel del finns kvar i materielrummet.

Tyvärr har vi inte någon fungerande projektor för bildbandsrullarna, men diabilderna går ju bra att visa. Till vissa av dem, de allra nyaste finns kassettband, som ju visserligen även de är utrotningshotade, men som ännu så länge är ganska vanligt förekommande. Till andra finns rullband. Lyckligtvis har jag förmånen att ha en äkta gammal Tandberg rullbandspelare i mitt klassrum, och den fungerar ännu så länge perfekt. Förmodligen finns det inga reservdelar att tillgå, så den dag den kastar in handduken så får jag väl se mig om efter modernare hjälpmedel. Men kanske håller den de 18 år jag har kvar till pension?

Nåväl, just nu läser vi om andra världskriget. Till detta ändamål har jag plockat fram Pogo Pedagogs förstklassiga ljudbildband i två delar från 1975, vilket råkar vara exakt det år jag själv gick i nian. Och det här är faktiskt riktigt bra. Bilderna är bra och ljudillustrationerna med såväl Hitler, Churchill och Per Albin också bra. För eleverna är det lite spännande och annorlunda med det gamla rullbandet och diabilderna som inte känns så slentrianmässiga. Och för mig är det en riktig nostalgitripp med plinget, Tandbergaren och den välkända berättarrösten.

Men det är inte alla ljudbildserier som är lika bra. Man skall komma ihåg att Pogo Pedagog var ett företag i folkhemmets tjänst, och syftade till att glorifiera den socialdemokratiska modellen. I samlingarna på skolan hittar jag bland annat ljudbildserierna Vem äger Sverige och Multinationella företag, båda från 1975.
Det förstnämnda börjar med att berätta hur självklart det är att samhällelig service skall vara gemensamt ägd, för att sedan komma in på hur några familjer äger större delen av näringslivet i Sverige. Men lyckligtvis har "under den långa tid som socialdemokratin regerat i Sverige har kapitalets makt över näringslivet minskats... De anställdas inflytande över sina arbetsplatser ökar också. Det pågår en maktförskjutning i svenskt näringsliv från kapital till arbete."
Det andra bildbandet, Multinationella företag är en riktig skräckrulle. Här berättas om de otäcka, oftast amerikanska stora bolagen som flyttar arbetsplatser, vinster och annat undan strejkande arbetare och besvärliga regeringar. Eller till och med bidrar till att störta regeringar. Men "Alla multinationella företag ägnar sig inte åt att störta regeringar. Men ändå är det inte säkert att deras verksamhet är till nytta för folket. De är när allt kommer omkring inte till för att ge folk vad de behöver, utan för att ge sina ägare vinst". Jag blir bara förvånad över att man skriver vinst, och inte det mer negativt laddade profit. Fast det var väl för svårt för eleverna, och i sjuttiotalets skola fick det inte vara för svårt.

Men det finns hopp: Bildbandets slutord är: "Men en sak är klar. Så länge vi har fri företagsamhet, så länge kan vi varken hindra utländska företag att arbeta i Sverige, eller svenska företag att verka i utlandet. Så länge måste vi leva med de multinationella företagen."

Man kan se framför sig den drängskjorteklädde samhällskunskapsläraren få nytt hopp av den dag när vi inte längre måste stå ut med fri företagsamhet och otäcka multinationella företag, den dag när den röda gryningen syns vid horisonten, när revolutionen spritt sig från Vietnam!