Louise Hoffsten vid Fyrisån och Carola på bål

Förra veckans inlägg på bloggen drog inte helt oväntat igång en hel del reaktioner. Att palestinafanatikerna helst skulle vilja se mig avskedad som lärare är nu inget som oroar mig nämnvärt. Säkerligen finns det israeliska hökar som skulle vilja detsamma, men dessa kommer knappast till tals i den svenska debatten.

Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.

Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.

Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.

Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.

För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.

Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.

Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.

Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.

Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!

Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.

Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.

Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!

Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!