Visar inlägg med etikett örebro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett örebro. Visa alla inlägg

söndag 30 november 2008

Närkes revansch


Som den trogne läsaren måhända minns besökte magistern en gång förra året staden Örebro och tvingades där uppleva en misslyckad krock mellan Grekland och Närke. Den som inte läst detta finner det här. Efter denna upplevelse har jag försökt undvika Närke, något som jag lyckats rätt bra med utan att sänka min livskvalitet. Men till sist gick det inte längre. Av olika anledningar var jag tvungen att tillbringa några timmar i Hallsberg. Just Hallsberg har jag gjort mitt bästa för att undvika ända sedan 1986 då jag vid ett tågbyte uppsökte en pizzeria och intog en pizza, som jag tyvärr glömde bort att betala. Av fruktan för den lokala pizzamaffian undvek jag under de närmaste tio åren tåg med byte i Hallsberg, men nu torde brottet vara preskriberat.

Alltså vågar jag mig dit en kall lördag i november, full av onda aningar. Tom är dock magen varför vi vågar oss in på puben vid stationen. Sedan jag förvissat mig om att mannen bakom disken inte är samma som sålde pizzan till mig 1986 tar jag av mig solglasögonen och blickar ut över den mycke
t eklektiska miljön. Här finns lämningar från ett flertal kulturlager på ett sätt som aldrig skulle vara möjligt i huvudstaden, men som ger landsbygdsbefolkningen möjlighet att uppleva många olika stilar trots att de tvingas äta på samma restaurang varje dag. Maten visar sig vara fullt godkänd, inte minst för den som väntat sig Örebrokvalitet.

Stärkt av maten och en tjeckisk öl beger vi oss så ut i folkvimlet. Det visar sig vara starkast runt huset på bilden ovan som lo
ckar och skrämmer med sin arkitektoniska brutalitet. Ännu mer spännande är den biograf som möter våra nyfikna blickar på andra sidan gatan. Den vackra skylten andas ett svunnet sextiotal och minner om magisterns avlägsna upplevelser i det uppländska biomörkret då Johnny Weissmüller kämpade med biljettvisslarna om uppmärksamheten.

Det visar sig att Hallsberg även hyser det så kallade Bergööska huset där Carl Larsson gjort väggmålningar som man dock inte så lätt får se så här års. Man kan dock se utsidan som är ritad av Ferdinand Boberg. Och för den som vandrar ännu längre hägrar Uffes lada, en butik fylld av en del saker som man behöver, och väldigt många som ingen någonsin kommer att behöva.

Men den riktiga pärlan sparar vi till dagen därpå då vi tvingas vänta några timmar. I det så kallade köpcentret, en byggnad som domineras av ICA och kedjor som Lindex och Dressman (och inte så mycket mer) finns också ett kafé, tillika inrednings- och presentbutik med det käcka namnet God Smak. Eftersom förväntningarna fortfarande är låga då vi befinner oss i närheten till Örebro går vi mest in där för att slå ihjäl tiden fram till tåget som skall föra oss österut. Men det visar sig att detta ställe nästan skulle kunna motivera en resa till Hallsberg (och definitivt att ta ett tidigare tåg vid tågbyte, eller att tillbringa några extra timmar här i stället för att fortsätta till Örebro). Här finns smörgåsar som får munnen att vattnas, och problemet är bara att välja den godaste. Här finns kaffe som både är gott och billigt. Att sedan personalen är trevlig, stolarna sköna, inredningen stilfull och butiken full av vackra saker gör inte saken sämre.

Så åk gärna till Örebro om du vill åka upp i ett vattentorn och se Statistiska Centralbyrån. Annars heter Närkes huvudstad Hallsberg. Men även i paradiset finns det en orm.I Hallsberg har ormen formen av en apostrof. Av någon anledning tycks de flesta affärsinnehavare tro att man på svenska skall ha en genitivapostrof. Här finns fullt av Nisse's, Lena's, Johansson's (av hänsyn till de inblandade och deras familjer är namnen fingerade) och liknande skrämmande skyltar som tvingar en stackars svensklärare att stärka sig med en extra öl.

Att Hallsberg även har ett kulturliv kunde vi bara ana vid vårt besök, men vid hemkomsten fann jag detta lysande exempel på Youtube: (och ett exempel på förflackning från Örebro)

Hotel California live in Hallsberg






fredag 2 mars 2007

Världen från Ö till A: Örebro



Världen är en bok, och den som inte reser får inte se mer än första sidan, har någon klok person sagt. Och det låter ju inte så kul att bara se första sidan. Nu handlar det ju om en väldigt tjock bok, så det blir svårt att hinna se alla sidorna. Men någonstans måste man ju börja, så varför inte börja i slutet. Bokstaven Ö gör att urvalet blir mer begränsat, antalet länder som har denna bokstav är inte så stort. Övre Volta hette en gång ett land som lockade, men det har nu bytt namn till Burkina Faso, och dessutom är det svårt att hinna dit över en helg.

Lättare då att hinna till Örebro. Mitt intryck av den staden har aldrig varit särdeles positivt, en blåbärssoppefabrik och trista hyreslängor längs en själlös motorväg, och tunga sjuttiotalshyreshus från tågfönstret. Spännande inslag som Statistiska Centralbyrån gör ju inte saken mer lustig. Men fördomar är till för att bekämpas, Örebro måste få en ärlig chans.

Staden har två stora sevärdheter. Den ena är ett vattentorn. Enligt den lokala turistreklamen är vattentornet utsett till ett av Sveriges mest älskade byggnadsverk. Jag tror mig ha besökt det någon gång i min barndom, och något bestående intryck har det inte gjort. Ser det på håll och konstaterar att det ser ut som ett… vattentorn. Där uppe finns en utsiktsplats. Och utsiktsplatser kan ju vara kul. Nackdelen med denna är att den utsikt som bjuds är Örebro i snöglopp. Kanske ser man Statistiska Centralbyrån.

Sevärdhet nummer två är slottet. Det går inte att förneka att det är ganska cool med ett sagoslott omgivet av vatten mitt inne i staden. En charmig guide med drottninglik tysk accent visar runt på ett lagom avslappnat sätt, och slottet verkar användas till en hel del. Att landshövdingens officiella residens har en fin skylt där den engelska texten innehåller två (av fyra) felstavade ord är ju bara charmigt, och bidrar till den lantliga oskuldsfullheten.


Nåväl, det börjar bli kväll och hungern kommer smygande. Före resan har jag i vanlig ordning gjort noggranna efterforskningar på Internet. För en tid sedan besökte jag Linköping, en ungefär lika stor stad. Då fann jag ett flertal sajter på nätet där stadens krogar stöttes och blöttes, och med hjälp av dessa fann jag matställen som passade både smaklökar och kreditgränser. I Örebro finns inget liknande. Den lokala morgonblaskan har visserligen jämfört lunchrestauranger, men att gå ut och äta på kvällen tycks inte vara något stort här. En diskussionstråd ger inte många tips, det mest minnesvärda inlägget lyder ungefär: Äta ute i Örebro, så bedövade smaklökar har jag inte”.

Får dock nys om en persisk restaurang. Med tanke på det stora antalet iranier i Sverige finns det förvånande få persiska restauranger. Har hittills inte lyckats besöka någon. En gång åkte jag genom halva Köln för att besöka en som rekommenderats, men den hade semesterstängt. Har sett den persiska restaurangen från tågfönstret så jag vet var den ligger.

Men det finns ett problem. Staden genomkorsas av breda vägar. Det är nu inget märkligt med det, många städer gör ju det. Skillnaden är att vägarna i Örebro ofta inte går att ta sig över. Det finns nästan inga övergångsställen. I bästa fall finns det en och annan gångtunnel, men dessa är sällan lätta att hitta. Dessutom känns det inte särdeles kul att sena kvällar tvingas ner i halvskumma gångar under jorden medan bilarna får fara fram fritt. Till att det blir svårt att förstå hur man skall ta sig fram bidrar också järnvägen och den vindlande Svartån. Ån är ju i och för sig ett pittoreskt inslag i stadsbilden, men gör att det blir ännu svårare att lista ut hur man skall ta sig från en plats till en annan.

Alltså vet jag var restaurangen ligger, och var vi befinner oss. Efter en vandring som motsvarar ungefär tre gånger det avstånd vi skulle ta oss står vi i alla fall utanför restaurangen. Den ser inte kul ut. Vid ett bord sitter några sorgsna figurer, alla andra är tomma. Ljuset i restaurangen är ungefär lika stämningsfullt som på ICA Maxi. På matsedeln utanför finns en meny bestående av Persisk soppa som förrätt. Som huvudrätt någon slags biff med bearnaisesås. Jag vet att landsortsbor föraktar människor från storstadsregionerna som kritiserar deras förkärlek för bearnaisesås. Jag vill därför förklara att jag inte föraktar människor som älskar bearnaisesås. Jag tyckte också om bearnaisesås 1985.

Vi beger oss ner i gångtunnlarna där finsktalande lokalinvånare diskuterar olika ölsorters positiva egenskaper och hamnar mitt i centrum. På bästa läge, nära biografer, butiker och bussar finns en stor grekisk restaurang. Det föga originella namnet är Hellas. Nu är hungern stor, Svartåfukten påträngande och restaurangen ser varm och skön ut. Där är också ganska fullt med folk, trots att det är en ganska stor restaurang. Restauranger som är fulla med folk är oftast antingen bra eller turistfällor. Då turisterna i denna metropol inte är så många i februari torde det vara matglada lokalinvånare som flockas här. Matsedelns lockande grekiska glosor och löften om fyra olika såser gör att vi villigt låter oss ledas till ett bord.

Vi tittar närmare på den kitschiga inredningen som ytterligare accentueras av en brasa på storbildsteve. Sånt kan man stå ut med vin i glasen och god mat på bordet. Men maten! När maten kommer in på bordet ser det inte så illa ut. Men sedan smakar vi. Lammkotletter kallades köttet. Det hade lika bra kunnat vara revbensspjäll, eller vad som helst. Det smakar som något som legat länge i frysen, sedan hastigt hamnat i en stekpanna där det också legat länge. Till det potatisklyftor av typen ”Euroshopper” och ris och couscous. Över alltihop rikligt med grillkrydda. Köttfärsspett som grekerna alltid brukar lyckas med har man här tömt ut kökets överblivna kryddor i. Och de fyra såserna? En var tzatziki. Knappast en sås, inte heller särskilt god. En var aioli. Aioli är kanske kul till fisksoppa, men till lammkotletterna? Och tillsammans med tzatziki? Sedan kom Aivar, gott till falukorv och möjligen till köttfärsspetten om de inte redan varit överkryddade. Till sist en tapenade, som ju knappast heller är en sås, och som känns som den gjort ett flertal resor in och ut på borden.
Servitrisen frågar om det smakat bra. När vi svarar nej, ser hon helt ställd ut.

Men det fanns alternativ till de fyra såserna. En halv sida med olika kötträtter med bearnaisesås. Välkommen till Örebro!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...