Snön faller över Uppland och magistern har just lagt ifrån sig boken Röda händer av Jens Christian Grøndahl. Ibland får jag frågan vem min favoritförfattare är, och svaret brukar bli denne Grøndahl. Vem är då han, och varför har jag fastnat för honom? Grøndahl är förstås dansk, född 1959 vilket gör honom till nästan jämnårig med mig.
Den första bok av Grøndahl som jag läste var Tystnad i oktober, den bok med vilken han fick sitt stora internationella genombrott. Och jag var genast fast. Hans otroligt vackra språk, och skildringen av människors liv med alla deras brister och tillkortakommanden, men även stunder av lycka och kärlek talade verkligen till mig.
Tystnad i oktober börjar med att berättaren, den 44-årige konstkritikern inser att hans hustru sedan 18 år farit iväg. Så småningom ser har med hjälp av kreditkortsräkningar att hon farit på en resa i spåren efter en resa som de tidigare gjort tillsammans. Detta väcker minnen och funderingar, inte minst kring hur våra liv formas av tillfälligheter. Han minns hur hon kom in i hans liv, han minns de händelser som utgjort deras liv tillsammans, han ser tillbaka på små och stora händelser i sitt eget liv.
Just det här är väldigt typiskt för Grøndahl. Att man råkar befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt kanske kommer att leda till att man träffar en person som får en avgörande betydelse i ens liv. Böckerna innehåller också många tankar om kärleken, om världen, om konsten (Grøndahl är mycket konstintresserad, och många huvudpersoner i hans böcker är konstkritiker ) och om relationerna mellan föräldrar och barn. Ibland kanske handlingen i böckerna kan verka närmast banal, men språket är alltid vackert. Och är inte också livet ibland lite banalt?
Vill man kritisera Grøndahl kan man hävda att han upprepar sig. Nästan alla hans böcker handlar om kärlek, om resor, om konst, har en intellektuell medelålders huvudperson, och som sagt om hur slumpen styr våra liv. Och visst underlättar det att man som jag är intresserad av dessa saker och själv är en intellektuell medelålders person. Och jag läser faktiskt hellre om sådant än om alkoholiserade hustrumisshandlande arbetslösa finnar i förorten.
Några andra bra böcker av Grøndahl är Lucca, Ett annat ljus (fast det är nog den jag tycker minst om), Kvinden i midten (bara på danska), Hjärtljud och Piazza Bukarest. Men nu var det Röda händer jag egentligen skulle skriva om. Den handlar om en man som av en slump (!) träffar en kvinna som han mött en gång tidigare, när han var ung. Kvinnan har av en slump (!) i sin ungdom blivit inblandad i den tyska terrorismen i Baader-Meinhofkretsarna. Utifrån denna händelse minns huvudpersonen sitt eget liv, kvinnan berättar om sitt och så småningom reser (!) de ner till Tyskland där en rättegång just äger rum.
Trots att det finns mycket som är typiskt Grøndahl här så är boken ändå lite annorlunda, och kanske lite mer samhällsorienterad, även om det politiska inte kommer att dominera. En mycket bra och klart läsvärd bok, men den når inte Tystnad i oktobers och Luccas höjder. Några (kanske framför allt förlaget, som anar pengar) vill framhålla den mera som en spänningsroman, och visst har den sådana inslag, men den är mera en roman om människors relationer och om de tillfälligheter som styr våra liv.
Allra helst skall man läsa Grøndahl på danska. I likhet med de flesta författare för vilka språket är viktigt ger det en extra dimension att läsa på orginalspråket. Jag har börjat undvika att läsa även engelsk skönlitteratur i översättning (även om jag gav upp med Trainspotting, men jag vet inte om jag vill läsa den översatt heller ) . Jag tycker visserligen att Grøndahls översättare brukar vara nog så kompetenta, men det gör sig ändå bäst på danska. Och danska är faktiskt inte så svårt (jo, jag vet att de pratar med gröt i munnen och har syvoghalvfjerds konstiga räkneord) att läsa, utan det är den talade danskan som kan vålla problem. Visst fastnar man kanske på ett och annat ord, men för de allra flesta är det bara ovant i början. Efter ett tag kommer man in i språket och plötsligt öppnar sig en ny litteratur. Ännu mindre svårt är det ju med norska, så vågar man bara kan man hitta böcker som inte finns översatta.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att danskar och norrmän är betydligt mer pigga på att läsa på svenska, medan svenskar väldigt sällan vågar sig på att läsa på grannspråken. Det är synd! Som ett litet smakprov, eller som en läsövning följer här inledningen till en annan av Grøndahls böcker, Piazza Bucarest:
En morgen i marts kørte jeg nordpå for at besøge Scott en sidste gang, før han rejste hjem til Amerika. Vinteren havde løsnet sit greb, men alting fremstod endnu tæret i det disede sollys, selv himlen var lyseblå på en udvasket måde. Jeg fulgte motorvejstrafikkens monotone rytme og tænkte ikke over, hvor jeg var på vej hen, før jeg var kommet gennem Limfjordstunnelen og i bakspejlet så de svulmende røgskyer fange solen over Aalborgs høje skorstene og industribygninger. Jeg mærkede den samme frihed brede sig i mig som alle de andre gange, jeg har været på vej op til Scott og set himlen åbne sig i alle retninger over det stadig tommere, stadig mere undselige landskab. Jeg kunne ikke lade være med at smile til de lange hegn af spinkle rønnebærtræer langs markernes ubrudte kurver og de hvidkalkede landsbykirker uden klokketårne, der ligger som lysende små undtagelser i den vidtstrakte ensomhed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar