Våga utmana de politiskt korrekta åsikterna!

Så här på Världsbokdagen skriver många tidningar om böcker. En av dessa är Helsingborgs Dagblad som återger delar av tidigare recensioner om de böcker som nyligen kommit ut i pocket. En av dessa är Petra Östergrens mycket intressanta bok Porr, horor och feminister som jag också tidigare skrivit om här på bloggen. Det är en bok som utmanar de närmast allenarådande uppfattningarna om porr och prostitution i svensk debatt. Oavsett om man håller med om allt i boken är det en mycket intressant och tankeväckande läsning. Hennes viktigaste tes, vad gäller prostitution, är att de som säljer sin kropp inte tillåts komma till tals, och om de gör det förringas deras synpunkter och tankar eftersom de inte anses veta sitt eget bästa.

Nåväl, av kortrecensionen i HD kan man lätt få intrycket att recensenten avfärdar boken med några invändningar av tveksamt värde. Men se till att klicka på rubriken i artikeln för att läsa hela recensionen. Den är betydligt mer nyanserad och ger Östergren rätt i mycket, i alla fall den del av boken som handlar om pornografin. Nu är det förvisso så att det är lättare att försvara porr än prostitution, inte minst i svensk debatt, och den av nästan alla omfattade tesen att prostitution är skadlig och av ondo nästan har blivit en absolut sanning. Kolmisoppi kan dock inte svälja tanken att det skulle kunna finnas olika sätt att se på kropp och sexualitet i olika samhällsklasser. Jag kan dock inte se att det skulle vara otänkbart att det borgerliga samhällets normer, på gott och ont, är mer fast förankrade i medelklassen än i arbetarklassen. Inte heller är det omöjligt att tänka sig att det är mer lockande att prostituera sig om alternativet är konsumkassan eller att packa sill i glasburkar. Sillpackandet torde inte heller ge ens en bråkdel av den lön som man kan få som "glädjeflicka". Om man däremot har en akademisk utbildning kanske det är lättare att känna tillfredsställelse i sitt arbete, och även att tjäna mer (om man nu inte är lärare förstås).

Men oavsett vad man tycker om prostitution eller porr så tycker jag att man skall läsa den här boken, speciellt nu när den är lättillgänglig i pocket. För en god bok är en bok som får en att tänka, och som väcker känslor. Och det gör denna bok!

Missa inte Krka!

Läser i Svenska Dagbladet om några damer som seglar i Kroatien. Det låter inte alltför obehagligt, men för magistern vars båtvana inskränker sig till roddbåt och kanadensare (dock inte i krabb sjö) låter det väl våghalsigt. Men Kroatien är ett underbart land, även för den som inte vill åka båt. Förra sommaren hade jag nöjet att tillbringa några veckor där och jag kan varmt rekommendera det.

En plats som jag absolut inte tycker att man skall missa är nationalparken Krka. Den ligger i närheten av staden Šibenik i Dalmatien. För att nå vattenfallen tar man sig till den lilla staden Skradin där man också kan köpa med sig lite picnicmat. Därifrån måste man åka båt till vattenfallen.

Den största begivenheten är att bada nedanför vattenfallen. Visserligen är det fullt av turister, stenigt och lite småslemmigt, men det är ändå en rätt speciell känsla. Naturen är vacker, fåglarna gör sitt bästa för att överrösta turisternas och vattenfallens brus. Och när man badat klart är det dags att gå vandringsleden runt fallen, en promenad på några kilometer. När man gått klart är man lagom varm för ytterligare ett dopp, och kanske en kall öl innan båten tar en tillbaka.

(Bilderna kan ses i större format om man klickar på dem)

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Gude ale keeps my heart aboon! (Robert Burns)

Att ölen i Belgien brukar vara utsökt är ju sant, men det är inte bara i Belgien man kan finna gott öl. Och allt öl som kommer från Belgien är inte nödvändigtvis gott. Märkligt vore ju om så vore fallet med tanke på hur många ölsorter detta lilla land producerar. En del av dem är närmast odrickbara för en enkel uppländsk magister.

Alls icke odrickbart, men ganska tråkigt var Maredsous 6 blonde som kom som nyhet på systemet nyligen. Jag vill hellre rekommendera La Trappe Tripel som inte är belgiskt utan holländskt. Det är en utsökt och smakrik brygd som passar till det mesta, och som sprider värme och trivsel när vårvärmen håller sig borta.

Ännu mer spännande, men inte nödvändigtvis godare är Paradox Islay Cask. Den har lagrats i ekfat som innehållit rökig Islay-whisky, vilket ju genast lockar den som älskar denna dryck (enda felet är att alla medelålders svenska män numera tycks älska rökig single malt). Och när man läser etiketten är det också lätt att falla för dess charm. Den förväntas inte bli omtyckt av vuxna som läser Harry Potter och man skriver också:
We will not think drastically less of you if, for whatever reason you can't handle it.
Alltså måste man ju nästan tycka om den. Läser man också på bryggeriets hemsida är det helt klart att detta borde vara en favorit.

Men hur smakar det då? Jo, visst är det spännande, och annorlunda. Och visst påminner det om rökig whisky. Enligt systemet smakar det tjärpastill, lakrits och bröd. Och jag är glad att jag har provat det. Men är det öl?
Låt oss säga att det är en intressant smakupplevelse som känns ny och spännande, men jag tror inte att jag kommer att köpa fler. Men jag tänker inte börja läsa Harry Potter...

REAMONN-Tonight

När skall den fantastiska tyska gruppen Reamonn bli upptäckta i Sverige? En gång i tiden spelades låten Supergirl på den numera försvunna radiostationen WOW105 i Stockholm, men sen har det varit tyst.

Om fackpampar och flumpedagoger.

Lärarutbildningen är undermålig, visar en undersökning från Högskoleverket. Blir jag förvånad? Nej, inte speciellt. Dessvärre består lärarutbildningarnas personal till stor del av flummiga nissar som lever kvar i den föreställning om skolan som präglade den gamla sosseregeringen. Den förlegade ideologi som karaktäriserades av idéer som att alla skulle ha ett gemensamt år, oavsett om man skulle bli dagisfröken eller gymnasielärare, att betyg är ett fult ord, att krav är något som man absolut inte får ställa eftersom det kan leda till att eleverna kan känna sig kränkta.

Denna inställning präglar också till stor del det andra lärarfacket. Själv är jag (vilket jag i och för sig ifrågasätter ibland, kanske borde man helt gå ur facket?) medlem i Lärarnas Riksförbund. Och det är väl rätt okej. Men det andra förbundet! Av någon anledning står detta förbund för något som närmast kan liknas vid en avdankad socialdemokratisk skolpolitik. Vidare har man även rektorer som medlemmar. Detta tycker jag är mycket anmärkningsvärt eftersom rektorer ju faktiskt är våra chefer, dvs arbetsgivarrepresentanter. I LR får den som blir rektor gå över till Skolledarförbundet, vilket ju känns naturligt. Och så är det det här med dagisfröknarna. Av någon anledning blir en del människor fruktansvärt provocerade när man använder detta ord. Varför förstår jag inte. Och eftersom jag alltid tycker att det är lite stimulerande att provocera så fortsätter jag gladeligen att använda detta ord (även om jag av ren ekonomisk självbevarelsedrift bör undvika det när min rektor (som tidigare varit dagisfröken) hör.

Hade nyligen en diskussion med Lärarförbundets ombud på min skola. Hon blir mycket riktigt uppretad över att jag använder ordet dagisfröken, och anser att det faktum att LR inte vill ha dem som medlemmar som ett tecken på att vi anser dem vara mindre värda. I så fall, invänder jag, borde vi även anse läkare, advokater och andra "högstatusyrken" vara mindre värda eftersom vi inte ansluter dessa. Nej, det handlar självklart inte om värde. Men ett fackförbund för lärare i grundskola och gymnasium skall givetvis företräda dessa intressen. Om det inte gör det så finns det ju ingen anledning att vara medlem.

Men alla har ju rätt till sin åsikt. Jag har stor respekt för andras åsikter, och min kollega har en genuint socialistisk grund och för henne är det naturligt att tycka så. Men nu till det märkliga: Ganska ofta pratar jag med kolleger som arbetar på de lägre stadierna. Nästan undantagslöst är de medlemmar i Lärarförbundet. Men deras åsikter är oftast rakt motsatta. Ändå fortsätter de att stödja detta förbund. Det övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna förstå om de i likhet med LO-anslutna inte hade något alternativ, men de är ju välkomna i LR som ju står för en förhållandevis vettig skolpolitik. Är det slöhet, bekvämlighet, eller den (svenska?) motviljan mot att ta konflikt och riskera att stöta sig med någon kollega?

En gång i tiden var jag medlem i LO-förbundet Kommunal. Det var hemskt! Varje gång den obehagligt sladdriga medlemstidningen slank in genom brevlådan visste jag att dagen var förstörd. Ännu en gång skulle jag tvingas genomlida hyllningstal till fondsocialism (det här var på 80-talet), skräckpropagande om hur högerspökena skulle förvandla vårt land till ett amerikaniserat konkurrenssamhälle, hyllningar av Kuba och Vietnam osv osv. Visst hade jag kunnat slänga skiten i likhet med många av mina kolleger, men det var det här jag var med och betalade. Jag måste genomlida det vidriga innehållet. Jag var ung och för feg för att våga stå utanför facket, det var en nog stor uppoffring att förnedra sig genom att reservera sig mot kollektivanslutningen till Partiet (när fackpampen kom för att informera vår grupp om 20 bussförare hade han med sig en enda blankett för reservation).

Och även om sossarna idag inte är lika hemska som de var på 80-talet, även om man inte längre blir kollektivansluten så är ju alla LO-medlemmar med och stödjer Sossepartiet. Detta är en skam, och det gläder mig oerhört att LO tappar fler och fler medlemmar!

Om kulturutbud och efterfrågan.

Att stryka, diska och laga mat är inte nödvändigtvis kul. Bra mycket roligare är det om man har något bra att lyssna på. För tillfället har jag Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga som CD-bok. Det är många skjortor som blir strukna nu, och jag konstaterar till min glädje att detta skall bli en serie med fyra böcker. Det är vackert, det är mänskligt och gripande. Och uppläsaren, Jonas Karlsson, mannen som ser ut som en bilmekaniker och alls inte som en skicklig uppläsare gör en utmärkt insats och gör boken ännu bättre. Och visserligen har jag inte läst Da Vinci-koden, men jag har en känsla av att det är en förolämpning mot Zafóns mästerverk att göra en jämförelse (även om jag kan ana att förlaget gärna gör det av kommersiella skäl).

Nu finns det ju inte någon motsättning mellan kvalitet och publiktillströmning till kulturella evenemang, men visst kan det vara märkligt ibland hur olika det slår.
I Uppsala är kulturutbudet stort. Publiktillströmningen kan vara lite varierande, men i lärdomsstaden är kulturintresset oftast stort. Riktigt stort blev intresset inför försommarens stora händelse med operan Tosca som spelas två dagar i början av juni. Förutom att opera inte är så vanligt i Uppsala var upplägget väldigt spännande. Första akten spelas nämligen i domkyrkan, den andra i universitetets aula och den tredje i Rikssalen i Uppsala slott. Dessvärre försvann biljetterna i ett nafs. Redan tretton minuter över nio på den första försäljningsdagens morgon var det kört. Men finns det någon som har ett par biljetter över så hör gärna av er till magistern.

Blott tre mil söderut ligger Märsta. Ett samhälle som för omvärlden mest är känt för de brutaltrista husen längs gamla E4:an och järnvägen. Men här finns också annat. I utkanten av samhället ligger det mycket vackra Steninge slott med kulturcentrum, ett högst rekommendabelt utflyktsmål. Och mitt i Märsta finns en unik sevärdhet, en avgjutning i brons av en telegrafstolpe som restes 1953 till minne av landets första telegraflinje som gick mellan Stockholm och Uppsala.

Förutom dessa spännande attraktioner finns det också en gymnasieskola som tidigare hette Märstagymnasiet. I förhoppning om att det mer flashiga namnet Arlandagymnasiet skulle öka elevtillströmningen har den nu fått byta namn. Dessutom har den byggnad där den ligger fått det pretentiösa namnet Kunskapens hus (för mig låter det som någonting ur 1984). Nåväl, nu skall jag komma fram till det jag skulle skriva om. I detta kunskapshus finns det en teater som heter Kulturum. Och på denna teater infann sig igår en liten skara entusiaster för att bevista en premiär. Teatern har 400 sittplatser, men bara cirka 30 av dessa var besatta. Men vi som var där fick en stor kulturupplevelse. Det var operagruppen Operavox från Stockholm som förlagt premiären av sin föreställning Zajberflöte till Märsta. Längtan efter opera är dock dessvärre rätt begränsad här, och man hade inte ansträngt sig så mycket för att locka publik från andra orter.

Vad fick vi då se och höra? Jo, musiken var Mozarts Trollflöjten och givetvis var det även hans text som sjöngs (på svenska) men uppsättningen var kul och nyskapande. Det handlar om Tamino, en kille som spelar mycket dataspel och som skapat ett dataspel med karaktärer från sin vardag där han själv är huvudperson. Taminos frånskilda föräldrar Papageno och Papagena förvandlar ett möte hon skolkuratorn till ett gräl mellan varandra. I skolan finns det ett tufft tjejgäng, Tre damer, som är i tjänst hos Nattens drottning och kören utgörs av det villrådiga och förvirrade lärarkollegiet.
Förutom att uppsättningen är nyskapande och spännande är kvaliteten musikaliskt också hög. Det är ingen stor orkester som spelar utan ett kapell bestående av sex stråkar och ett piano, men det fungerar bra. En och annan falsk ton kanske hörs ibland hos någon solist, men annars låter det riktigt bra. Lars Bergwik som Papageno och Natalia Usmanova som Papagena gör mycket goda insatser liksom Carolie Uemura som Pamina. Och kören håller riktigt bra klass. Även Tamino och hans alter ego som sjungs av Mads Korsgaard och Martin Wallin gör en god insats och Anna Harring klarar Nattens drottnings area på ett bra sätt.

Det enda som är sorgligt är som sagt publiktillströmningen. I dag söndag hålls ännu en föreställning i Märsta, och den 11 april är det dags för premiär i huvudstaden. Jag hoppas verkligen att man får den publik man förtjänar där. Och till alla er som missade föreställningarna i Märsta: Ibland kan man hitta skatterna där man minst anar det.

Om konsten att bli av med böcker och hitta nya,

Jag hittade en bok idag. Den bara låg där. I en plastpåse. På biblioteket. Att hitta böcker på bibliotek är ju inte direkt ovanligt, själv bär jag ofta hem hela kassar, och hinner sedan läsa hälften. Lyckligtvis kan man numera få påminnelser via mejl så man slipper böterna. Tidigare kostade böterna mig ofta mer än ett antal pocketböcker skulle ha gjort. Men den här boken behövde jag inte låna. På plastpåsen stod nämligen "Book Crossing" vilket genast var bekant för mig. Jag var nämligen redan själv en registrerad användare av denna spännande tjänst, en av dessa nya företeelser som Internet möjliggjort.

Det hela går ut på att man skall lägga ifrån sig böcker som man läst ut, eller inte känner för att läsa, så att någon annan skall få glädje av den. Boken registrerar man först på Internet och förser med ett registreringsnummer och en instruktion om att den som hittar den skall registrera den på sajten. Jag har själv bara lämnat i från mig en bok på detta sätt. Det var inte det lättaste. Jag försökte nämligen bli av med den samtidigt som jag körde buss (som bekant måste lärare antingen leva i armod, eller skaffa biinkomster). Trots att jag försett boken med stora etiketter med texten "VARSÅGOD, EN GRATIS BOK!" kom passagerare efter passagerare fram till mig med boken och sa att någon måste glömt den. Nästa dag lämnade jag den på tåget (men även då ropade en dam att jag glömt min bok). Det är dock ingen som registrerat denna bok som upphittad.

Den bok jag hittade var en bok på engelska som handlade om hur man kan utveckla sitt skrivande, så den kan ju kanske bidra till en höjd kvalitet på mina blogginlägg. Den var ju också försedd med en speciell Book Crossing-plastpåse, annars skulle jag nog inte observerat den. Den hade dock redan tillbringat några månader på biblioteket fick jag reda på när jag registrerade mitt fynd.

Böcker är ju någonting som man i och för sig inte kan få nog av, men ändå väldigt lätt får för mycket av. Ett hem utan böcker är ju väldigt torftigt, men det är väldigt lätt hänt att antalet blir så stort att man knappt får plats. Och när man skall flytta är böcker inte det roligaste att bära med sig. Men att kasta bort en bok bär mig verkligen emot. Så det här sättet att sprida böcker tycker jag är väldigt bra, men det gäller att hitta lämpliga platser att lägga dem på. Själv skulle jag aldrig ha kommit på att lägga en bok på biblioteket, men det var alls ingen dum idé. Järfälla kommun har faktiskt en text om detta på sin hemsida, och där ger man det goda rådet att lägga böcker i väntrum av olika slag.

Tror att jag skall beställa ett gäng specialplastpåsar från USA och börja sprida mina överflödiga böcker. Det gäller dock att snabbt förflytta sig från boken, annars riskerar man att folk ropar efter en. Men springer man kan man riskera att bli tagen för terrorist, och jag rekommenderar inte att göra det nära någon ambassad eller regeringsbyggnad...