Ulf Lundell. Ett namn som väger tungt. Jag minns hur jag som nittonårig robotsoldat i det fjärran Norrbotten lånade hans Jack från regementsbiblioteket och lät mig dras in i hans lite förbjudna värld som kontrasterade mot min egen ordentliga. Och de flesta av hans böcker har varit läsvärda, även om en del kanske kunde ha kortats lite.
Jag minns alla skivorna som kommit genom åren. Eller rättare sagt, jag minns dem inte alla. Det har ju hunnit bli en hel del, och en hel del år också. En del satte spår, andra inte. Ett av mina favoritalbum är den akustiska Tolv sånger från 1984. Där finns några av mina favoritlåtar: Tuff match, En stockholmstjej igen, Ljusstrålen under färd och Tre bröder. Därmed inte sagt att jag inte skulle uppskatta den rockigare och röjigare Lundell man möter på en del andra album.
Med ett visst hopp om att få höra några gamla Tolv-sånger-favoriter beger jag mig i septemberkvällen till Uppsalas nya, om inte vackra så i alla fall spännande och nyskapande Konserthus. Vi skulle få höra den andra konserten, två kvällar efter det att han släppte sin "bomb" om att det var en avskedsturné. Den andra konserten borde vara rätt bra i en serie av 18, innan en trötthet infunnit sig. Och vi har utmärkta platser, på fjärde bänk, nästan i mitten. Publiken är mycket blandad, från tjugoårsåldern till sjuttiofemåringar, och allting däremellan. En del inbitna fans som kan alla skivor och låtar utantill, en del mera röjpublik, som gärna avstår några låtar för att gå ut och hålla promillen vid liv, och som ropar kommentarer som "Kom igen nu då, Uffe" vilket får Uffe att kommentera och undra om han hamnat på en fotbollsmatch.
Men förväntningarna är ändå inte så höga. Läste nyligen hans Friheten, en kanske väl tjock bok om den desillusionerade artisten Tom Wasser, som har väldigt många Lundell-drag. Och av alla skivorna genom åren kan man ibland också bli lite trött. Det finns förvisso väldigt många väldigt bra låtar, men också en hel del mediokert material. Och är inte karln lite trött? Ok, han är lika ung som Bildt och Springsteen, men också lika gammal som Persson och Leijonborg. Ändå vill jag höra honom live, se denna kulturikon, det kanske är sista chansen.
Men alla dessa negativa förväntningar försvinner snabbt ur huvudet när Ulf Lundell gör entré. I början bara med en gitarr och ett munspel. Tyvärr dock inga låtar från Tolv sånger, men en hel del bra texter, några obekanta för mig, andra välkända. Och i början av konserten är det framför allt Lundells mellansnack som är den stora behållningen. Han är rolig, självironisk, berättar om hur han går på morgnarna i timtal, på Österlen även med stavar, men det är för skämmigt att göra det i Stockholm. Han är personlig, han läser upp ett mejl han fått där det står att visst är det ok om han sitter med munspel och gitarr sju, åtta låtar i början, men det är rockschamanen Lundell vi vill ha. Och visst, efter ett antal av dessa lugna låtar börjar de bli lite lika varandra, och när han plockar ut pallen och kallar in bandet är det precis vad vi vill ha.
Nu får konserten sig ett lyft. Låtar som Folket byggde landet och Hon gör mig galen får publiken att jubla, och hans musiker är riktigt duktiga. De spännande och bitvis suggestiva arrangemangen gör att det verkligen blir rockschamanen Lundell vi möter. Och texter som
Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?
och
Dom säger att allt jag gör och
står för numera är manschauvinism
Men jag säger: Kom över hit, älskling
och ge mig lite av din feminism
Skaka på dom älskling
Skaka på dom älskling…
jagar bort den ibland lite resignerade Tom Wasser och fram träder en Lundell som fortfarande är stor och lever och vill och älskar och som både är en farbror som går med stavar och ser ut som Nisse på macken, men som också är en av vårt lands största kulturpersonligheter, och jag tror inte ett ögonblick på att det är en avskedsturné. Leijonborg och Göran Persson må vara på väg ut, men Springsteen, Carl Bildt och Ulf Lundell ger inte upp än på ett tag.
Läs också recensionen i DN
1 kommentar:
Verkligheten överträffar dikten.
Om det finns något framåtblickande politiskt intressant i Ulf Lundells roman "Friheten" ifrån 1999 så är det karaktären Trick sett som ett samhällsfenomen. Den sortens personlighetstyp som Lundell beskrev i "Friheten" har vi kunnat läsa om i nyhetsrapporteringen på 2000-talet. Nu senast i form av skolskjutningen i Kauhajoki och 2007 var det en snarlik händelse på en annan skola i Finland.
Tysken Sebastian Bosse (hans liv ligger som grund till ett Lars Norén-drama) tog sig in på sin gamla skola, med två avsågade hagelgevär, sköt vilt omkring sig och tog sedan sitt liv. Sebastian Bosses fall är unikt för han lämnade ett långt utförligt skoningslöst avskedsbrev efter sig. Unikt också därför att ingen förutom han själv dog. Under 2000-talet har vi mött många unga ensamma människor som upplever att de inte har någon framtid, som hatar den värld som de lever i, som vill "städa upp". Både Trick och Sebastian Bosse vill bränna in sig i människors ögon, de vill bli bevarade på något sätt, de vill på något sätt tro att det kommer bli evigt bevarade (Trick vill att Tom Wasser skriver hans historia och Sebastian Bosse skrev dagboksbrev och publicerade dem på internet). När det väl genomfört handlingen finns det inte längre någon mening i deras liv. Självmordet blir därmed en naturlig konsekvens.
Skicka en kommentar