Låna inte ut den här boken till en Sverigedemokrat!

Sakari Nuottimäki är måhända inte det mest internationellt gångbara namnet. (Jämfört med min nyfödde lille släkting i Estland som heter Kahrut-Kiur i förnamn så torde dock Sakari vara ganska lätthanterligt för de flesta). Nu vill inte jag sätta mig till doms över andra människors val av namn, vare sig det gäller traditionella namn som kan bli svårhanterliga i globaliseringens tidevarv, eller förändring av sitt givna namn till någon slags låtsasengelska. Hur som helst, och jag lägger inga värderingar på det, så kallar sig Sakari för Zac O'Yeah, vilket ju är rätt catchy.

Zac-Sakari har införlivat mig i sin läsarskara med boken Guru, som var den första bok om religion som jag frivilligt läste. Nu är inte Guru någon vanlig religionsbok, utan lika mycket en reseskildring, en genre som jag uppskattar mycket, även om man mycket sällan hittar någon svensk sådan värd sitt pris. Guru är både rolig,lärorik och tankeväckande. Men det var inte den boken jag skulle skriva om.

I stället är det O'Yeahs näst senaste opus, deckaren Tandooriälgen som jag tänkte berätta om. Å nej, inte en deckare till tänker måhända den läsare som liksom jag fått mer än nog av alla dessa kriminalhistorier som pumpas ut av än den ene, än den andre som egentligen hellre skulle skriva riktiga böcker, men som har en stor hög med räkningar på skrivbordet.

Men det här är verkligen ingen dussindeckare. Den utspelar sig i staden Gautampuri, vilket är det nya namnet för Göteborg. Det är en framtidsskildring, men ingen avlägsen framtid. Klimatet i Sverige har blivit hett och tryckande på grund av miljöförstöringen, och ekonomin i Europa har bara gått utför. I stället är det en asiatisk stormakt, den Sydasiatiska unionen, med bas i Indien som tagit över det nedgångna Europa. USA finns kvar som stormakt, om än försvagat. En svensk exilregering finns i Nueva Suecia i Paraguay, men den är tandlös. Det svenska folket är också tämligen marginaliserat och förpassat till att antingen försöka göra karriär på ockupationsmaktens villkor, eller att förfalla i alkoholmissbruk i nedgångna infödingskvarter.

Är då detta bara en skämtsam bild av framtiden? Jag tänker på en av mina kollegor på skolan som säger sig ha legat vaken om natten vid tanken på hur många civilingenjörer Indien utbildar varje år och hur dessa har stora kunskaper om vad som efterfrågas i västvärlden. Och nu är indierna på väg till månen också...

Boken är precis som baksidestexten anger "En av de mest originella deckare som skrivits på svenska", men det gör inte att jag är alltigenom positiv. Visserligen skriver O'Yeah bitvis så bra att man vill utropa hans efternamn, se bara denna beskrivning av ett morgontidigt Gautampuri:

"Himlen hade tömts på regn för natten. Moskiter svävade i hungriga matköer över Masthuggsterrassen. Han observerade en tunn ångslöja i luften. Om det inte vore för några uteliggare som kokade chai hade det varit omöjligt att avgöra om ångorna var det grå ljuset före gryningen eller bara var en reflexion av det närmaste ozonhålet i den vanliga smoggen. Men det var morgonen som kom klättrandes över djungeln i öster. Snart skulle solen kliva ut i läderstövlar och med sina knytnävar av ljus dräpa natten som belägrat gator och kajer, piska liv i väggarna till Gautampuris skyskrapor, suga ut dimmorna med sin törstiga tunga, få staden att skina som rumpan på en nypryglad masochist."

Det är alltså en ganska brutal bild av staden som ges, och likaså är intrigen mycket våldsam och hårdkokt. Det hela är dock skildrat med en stor portion humor av det svartare slaget, och invävt i det hela finns stora kunskaper om såväl indisk religion som samhällsförhållanden. Men det blir lite för mycket. Dels blir det lite väl mycket gottande i obehagliga detaljer, till exempel om hur polisen undanröjer bevismaterial genom att i tron att det rör sig om en annan typ av kött inmundigar det tandoorimarinerade mordoffret, och liknande frosseri i blod och obehagligheter som säkert uppskattas av splatterälskare, men blir lite väl magstarkt för undertecknad. Sedan drabbas jag som vanligt av mitt ointresse för deckarintriger, och när det mal på om alla cyniska snutar tröttnar jag och letar efter passager som den jag citerade ovan.

Så betyget blir, trots den stora dosen originalitet, tre och en halv tandoorimarinerade älgar. Men jag är säker på att jag skall läsa O'Yeahs biografi om Gandhi, som nyligen utkommit.

Och en sak till: Skildringen av det nedgångna Gautampuri ligger väldigt nära den världsbild som Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och deras likasinnade förmedlar om ett framtida Sverige där svenskarna blivit en nedgången underklass uppblandad med blatteblod medan invandrarna tagit över. Den svenska kulturen har här blivit en patetisk lämning som högtidlighålls under intagande av stora mängder alkohol av nostalgiska losers. Nu tror jag inte för ett ögonblick att Zac skulle ha några sympatier för Sd, men visst kan man läsa boken på ett sådant sätt. Detta är i och för sig ingen kritik, men låna inte ut boken till personer med sådana sympatier!