Ernst-Hugo Järegård som kalkonraggartuffing!

Under jullovet ligger inte lärare på latsidan om nu någon trodde det. I stället ägnar vi oss åt fortbildning av olika slag. Som So-, svensk- och engelsklärare är givetvis all konsumtion av såväl kultur som annan underhållning, liksom allt annat som går att göra på internet eller i verkligheten att betrakta som fortbildning i någon form. Detta innebär att jag aldrig behöver ha dåligt samvete över att jag inte gör något nyttigt eftersom allt jag gör är nyttigt.

Nåväl, under detta jullov har såväl Shakespeare som Strindberg fått vila på hyllorna. Men jag har i alla fall sett den store Ernst-Hugo Järegård i hans första stora huvudroll på film. Och det var kanske inte så mycket en stor skådespelarprestation som ett exempel på fel person för rollen. Filmen hette nämligen Raggargänget (den har också en engelsk titel: Swedish Punks!) och är gjord 1962. Hela filmen är en riktigt härlig kalkonfilm, gjord av den store regissören Ragnar Frisk vars huvudverk var Åsa-Nissefilmerna. Filmen handlar om raggare, och framför allt de två tuffingarna Berra och Kritan, spelade av Ernst-Hugo och Jan-Olof Strandberg. En del av de andra motorburna ungdomarna i filmen är ganska trovärdiga, även om det blir lite töntigt när de skall vara coola med cigaretter och coca-cola. Fast det var väl så det var 1962 (själv var jag två år då och mer intresserad av välling och nappar).



Men Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg som raggare är bara så fel. Det är nästan omöjligt att ta dessa två tuffingar på allvar. Inte blir det hela bättre av att de hänger på varandra mest hela tiden på ett närmast homoerotiskt sätt, samtidigt som de tafsar på diverse tjejer för att hålla skenet av machotuffingar uppe. I filmen förekommer också ett antal sångnummer, bland annat de som finns på youtubefilmerna här. I den ena ser vi Carli Tornehave sjunga ödesmättat medan han går runt i rökdimmorna på det tuffa raggarfiket. Stäng för guds skull inte av före slutet för då missar ni tuffingarnas entré. I det andra klippet sjunger Britt Damberg om stackars föräldrar som levde innan raggarepoken (något att tänka på för de ungdomar som i dag tycker synd om dem som levde före datorer och tv-spel!).



Filmen innehåller också en hel del annat underhållande: Tuffa biljakter, där man helt omotiverat kör av vägen mitt på en raksträcka, ett självmordshopp från andra våningen och en hel del boxning som förenar raggarna och den boxningsgalne men raggarhatande Sigge Fürst. Den mest framstående och trovärdige i filmen är den boxande raggaren Sven, spelade av Morgan Andersson, en man vars liv och skådespelarkarriär borde ha fått bli längre.