En fredag i tevesoffan med Så ska det låta är ju inte det sämsta, om det inte blir varje fredag. Dagens avsnitt var riktigt bra, trots katastrofen Marie Picasso (hur kunde hon vinna Idol? Hon saknar utstrålning, sångröst, talang. Amanda Jensen är ju från en annan planet jämfört med Picasso. Bara det att man tar sig artistnamnet Marie Picasso är ju en smärre katastrof). Claes Malmberg var lysande, Lasse Holm riktigt bra och Sveriges förmodligen vackraste kvinna Jessica Andersson sjunger nästan lika bra som hon är snygg.
Men förra helgen var magistern på äventyr i Belgien (igen!). När man kommer upp i 48-årsåldern måste man bestämma sig för om man skall sjunka ner i tv-träsket och aldrig ta sig upp, eller om man vill se allt det fantastiska som finns i världen på riktigt. Så en dryg vecka efter vandringarna på Champs Elysées i Paris befann jag och min käresta oss nu i det gamla växthuset i botaniska trädgården i Bryssel som nu blivit konsertlokal och lyssnade på en grupp som märkligt nog hette Elysian Fields. Naturligtvis hade vi aldrig hört talas om denna grupp förut, men hoppas göra det igen. De kommer från New York och vi hörde en del låtar på internet innan, och blev alls inte avskräckta. Men konserten var helt fantastisk, och musiken svår att ge någon riktig etikett. Lyssna gärna på den här inspelningen som är gjord i Geneve några dagar tidigare.
Till skillnad från denna låt så var det mest hon, Jennifer Charles, som sjöng annars, och hennes röst var mycket suggestiv och förförisk, liksom hela hennes uppenbarelse. Det framgår dock inte riktigt på filmen som dock är bättre än de andra filmerna med gruppen på Youtube. Hela stämningen på konserten var närmast magisk, och med en god belgisk öl i handen blir ju allting ännu bättre.
Lyssna gärna på fler låtar med gruppen på Myspace. Som ni får höra då är låtarna ganska varierande och intressanta. Men hur mycket ni än lyssnar, eller ser på youtube kommer ni aldrig att komma i närheten av stämningen på konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar