På jakt efter skönhet i Frankrike

Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).

För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.

Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.

Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.

Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.

Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :