Klockan 8.42 kommer jag rusande med andan i halsen till Strömkajen i vår kungliga huvudstad. Jag har nämligen sprungit från Nybrokajen från vilken Sjögull och Sjöbris avgick senast jag åkte med dessa fartyg. 8.45 avgår båten punktligt mot Rödlöga. Båten är inte så full, men jag lägger märke till en speciell sorts pensionärer, en slags super-frilufts-panschotanter med splitter nya Haglöfsfriluftsuniformer och färgglada inslag i klädseln. Tanter fast beslutna att inte fastna bakom teveapparaternas förljugna glimtar av verkligheten medan det egna livet består av att byta virkade dukar, jaga dammtussar och lusläsa livsmedelskedjornas reklamblad.
Vid bordet framför mig en helt annan pensionärstantstyp. Hon ser ut att ha ett långt liv som tjänsteman i den offentliga förvaltningen bakom sig. Ett liv som kanske krönts av en tjänst som avdelningschef. I proletärt rutig blus sitter hon och minns med saknad Palme och Erlander, den socialdemokratiska storhetstiden då hennes egen roll var att vara en tjänstvillig kugge i samhällsbyggnadsmaskineriet. Hon ser med förakt ut på de nyrikas motorkryssare och lyxrenoverade skärgårdsstugor. På hennes bord ligger en bok med titeln "Andras pengar". Hon rör inte boken under de fyra timmarnas resa, men den ligger där och utstrålar en laddning av förakt mot kapitalets gossar. Hennes hår är lika grått som hennes världsbild.
Med ett styng av stolthet ser jag den svart-blå-vita estniska fanan vaja i aktern på ett passerande fartyg. Den flagga som var så förbjuden så länge, och som ännu 1980 då den estniska världsfestivalen Esto 80 hölls i Stockholm inte fick hissas i stadens flaggstänger utan att förses med en liten Esto 80-symbol i hörnet, vilket degraderade den från att vara en symbol för en nation som inte fick göra anspråk på att finnas till. Det passade sig inte att kritisera Sovjetunionen, då var man en krigshetsare och reaktionär. USA däremot fick man bespotta (men i hemlighet hade ju även sossarna samarbetat med dem, och den amerikanska livsstilen spred sig mer och mer).
Nu pryder flaggan en gigantisk oformlig koloss, ett fult monster till fartyg. En plåtlåda full med billig sprit och trista oinspirerade smörgåsbord. Bakfulla kryssningsturister och förväntansfulla estniska familjer på väg till Junibacken och H&M blickar ut mot tiomiljonersvillorna på Lidingös guldkust. I vintras var rederiet så desperat för att få passagerare att man sänkte priserna så mycket att Stockholms hemlösa insåg att det var billigare än härbärget. Nu på sommaren går affärerna bättre, men för den som vill ta sig till Estland är flyget att rekommendera. Då behöver man inte åka via Åland (en omväg man gör för att få sälja taxfree), och vill man njuta av äkta smörgåsbord bör man i stället åka just till Åland med den förträffliga Eckerölinjen. Men den vackra estniska flaggan har i alla fall fått en plats bland världens fria länder.
Efter Söderöra öppnar sig en stor öppen fjärd, Svartlögafjärden. Plötsligt slås jag över hur vackert det öppna är, den fria sikten. Träd, på små öar nästan borta vid horisonten, annars bara vatten, himmel och moln. Visst är alla de tusentals öarna längre in i skärgården vackra, med skog, klippor och sommarhus. Men de skymmer sikten. Det är först här ute på Svartlögafjärden som jag får en riktigt stark skönhetsupplevelse. Det påminner om det platta landet i Skåne, Västergötland eller i mindre skala i Uppland. Åkrarnas hav som inte heller sätter upp hinder för ögonen.
Det är inte bara pensionärer på båten. Ett barn, helt utan känsla för estetiska värden, rotar i korgen med barnböcker som rederiet ställt fram. Han ratar alla de konstnärliga, nyskapande och och kreativitetsstimulerande barnböckerna och hittar en förfärlig Disney-djungelboksvariant med grälla bilder som han kräver att fadern skall läsa högt.
Vid bryggorna stiger folk av med överfulla kassar. Kassar fulla med livets nödtorft för den övre sommarstugemedelklassen. Chévre, ruccola, balsamico och baristamjölk så att inte tillvaron blir alltför torftig. Två grabbgäng, ett i tjugoårsåldern, ett med femtioplussare är lastade med öl och chips. De yngre med mexikansk och skotsk öl samt ekologiska chips, de äldre med Norrland Guld och Sofiero.
Efter fyra timmar kommer så båten fram till dess mål, Rödlöga. Hit behöver man inte släpa kassar. Den lilla livsmedelsaffären, mede en säsong lika kort men intensiv som en lärares alltmer stympade sommarlov, har en manuell ostdisk och ett sortiment anpassat till den urbana medelklassens behov. Ön är vacker, på den norra sidan gömmer sig röda stugor, ursprungligen uppförda för fiskargubbar som hette Österman, bland klippor och vildrosor. Ön har alltid saknat el, men telefonledningar har dragits in, något som ju är lite onödigt nu då mobilnäten har full täckning här. Nu sitter solpaneler på många av husen för att ge ström åt stavmixrar och eltandborstar.
Sjuttiofem futtiga minuter har man på sig om man inte vill bli kvar till nästa dag (och några övernattningsmöjligheter finns inte). Under den tiden är folklivet riktigt intensivt i den lilla byn. Jag hör en kvinna berätta om när hon var här med sin dotter i april, och dottern frågade varför folk låg och sov hela dagarna. I själva verket bor här ingen på vintern.
Jag försöker hinna med att se så mycket som möjligt. Det är inte helt lätt att ta sig fram på den snåriga ön, men vänliga själar har anlagt en del skyltade vandringsvägar (i närheten av båtfolkets natthamnar försedda med skyltar med texten "Detta är en stig och ingen toalett"). Det är otroligt stilla, i byn kvittrar sädesärlorna, men på öns södra del hörs nästan bara ett olycksbådande surr av osynliga insekter.
Jag skall just sätta ner foten när jag blir varse att den fläck som var avsedd för min fot bebos av en lokal orm. Jag kastar mig föga elegant framåt för att undgå att trampa på den. Min ofiologiska kompetens är bristfällig, men odjuret i fråga är helsvart, och vad jag minns skall huggormar vara zic-zacmönstrade. Men måhända har, liksom de sibiriska mördarfästingarna som siktats vid Norrlandskusten, postkommunistiska giftormar ringlar över Östersjön och lagt sig på lur i väntan på intet ont anande dagturister.
På Rödlöga finns förutom affären (med dess Tarzanlianer för barnen att hänga i utanför) även ett litet kafé, och en självbetjäningsbokinist (tyvärr vidrigt särskriven). För information om tider och förbindelser se Waxholmsbolagets hemsida. Och klicka gärna på bilderna ovan för att se dem i större format. På hemvägen hoppar jag av vid Östanå färjeläge och tar bussen vidare eftersom åtta timmar på Sjögull visserligen är ganska avstressande, men på gränsen till långt. Bussen tar mig till Åkersberga, varifrån Roslagsbanan rullar vidare mot huvudstaden.
Och vilken artist passar väl bättre med svensk sommar än Ulf Lundell?
2 kommentarer:
Otrolig fint skrivet om Rödlöga, en ö som ettsatt sig fast hos mig. Har ej haft tillfälle att besöka den, men ska. Seglade förbi en augustidag år 89. En fd kamrat (numera avliden) berättade mycket om den ön när han seglade omkring i skärgården. Du avslutade så bra med Uffes låt. Jag kommer att läsa mer av Dig. Kommer också att länka till Dig.
Tack, Åke för de fina orden. Det är alltid kul när någon uppskattar det man skriver. Jag undrar hur det ser ut ute på Rödlöga just nu i dessa bistra vintertider.
Skicka en kommentar