En magister steg av tåget på spaning efter nittonhundraåttionio.

Jag sitter och tar en kaffe och en riktigt maffig smörkrämsbakelse på Landings konditori på gågatan i Uppsala.Det är den sista dagen på sommarlovet, och jag känner att jag vill göra en resa till innan sommaren är slut.

I ett skyltfönster mittemot håller en sommarsöt expedit på att klä av en skyltdocka. Hennes rörelser är sensuella, som vore det en älskares kropp hon håller på att befria från kläder. Skyltdockan är dock inte samarbetsvillig, och den erotiska stämningen försvinner snabbt när hon skruvar loss dockans armar. När hon till sist skiljer dockans underkropp från överkroppen finner jag det bäst att fara vidare.



Efter en tågresa med byte i Sala slumrar jag till och väcks vid Kvicksund av en mycket ung gosse som med hög röst på r-fri västmanländska berättar för sin syster: "Det finns inga hajaj i Sveije. Det finns baja i andja ländej". Jag blickar ut över den gråa hajfria Mälaren medan tåget rör sig vidare mot Eskilstuna, en stad som aldrig lyckats väcka några varma känslor hos mig, hur hajfritt det än är i dessa trakter.



Efter Eskilstuna passerar tåget små samhällen där folk faktiskt tycks sysselsatta med att producera annat än den kebab som tycks ha nått minsta håla i vårt land. Här finns fabriker som inte flyttat till Baltikum eller Kina. Arbetare, som oftast ser ut att vara i sextioårsåldern står och röker i duggregnet. Så småningom rullar tåget in i trollskogen med enstaka röda stugor, mossbelupna granar och små sedan länge övergivna perronger med exotiska namn som Bälgviken och Harsjön. Jag vill minnas att tågen fortfarande gjorde uppehåll på dessa platser när jag sist åkte här på åttiotalet.


Till sist kommer vi till Hälleforsnäs, målet för min resa. Jag stiger av tillsammans med två ynglingar som nte ens var påtänkta den augustidag 1987 då jag kom hit, med blott ett års erfarenhet som lärare i bagaget. I två år gjorde jag mitt bästa för att förbereda samhällets unga generation för att möta framtidens utmaningar. De flesta elevernas intresse för bildning var dock ungefär lika begränsad som min förmåga att förmedla den.



Nu har jag farit hit för att söka mina egna minnen från denna tid. De år när kampen handlade om att vinna elevernas respekt. Det var inte helt lätt. Jag efterträdde en populär och erfaren lärare som eleverna uppskattade. Att vara moderat (som jag var på den tiden), klädd i rock och totalt ointresserad av idrott var fel, fel, fel i Hälleforsnäs. Här skulle man passa in, vara sosse (eller möjligen vänsterpartist) och idrottsintresserad, och inte tro att man var någon. Det här med politiken handlade inte så mycket om övertygelse för de flesta, utan mest om ett nedärvt klasstänkande som aldrig ifrågasattes öppet.



På en av de första brevlådor jag ser när jag börjat min vandring mot samhället från stationen ser jag ett namn jag känner igen. Minnena av den mamma som när jag ringde hem för att klaga på sonens uppförande berättade att hon minsann varit på åhörardagen och sett vilken värdelös lärare jag var, så hon förstod att hennes son inte respekterade mig, vaknar till liv. Mina snälla kollegor såg hur ledsen jag blev och tröstade mig med att berätta om om när denna synnerligen omfångsrika moder en gång gick ut i sin trädgård med bar överkropp och en intet ont anande bilist som plötsligt fick syn på hennes stora kroppshydda förlorade kontrollen över sin bil och körde in i ett staket.



Annars är vandringen från stationen en bekräftelse på den bild av Hälleforsnäs som lever i mina förväntningar. Tomma lägenheter, övergivna hus och tillbommade butikslokaler omväxlande med prydliga blomsterfyllda trädgårdar och en konstateljé som kanske inte direkt är anpassad efter den konstköpande urbana kulturelitens estetik.



När jag möter någon som ser ut att vara i trettiofemårsåldern tittar jag nyfiket upp, inte i förhoppning om att känna igen mina gamla elever som knappast är sig lika, utan i en vag förhoppning om att mitt eget åldrande inte skall ha förvandlat mig till oigenkännlighet., och att någon skall känna igen mig. För ungefär tio år sedan mötte jag faktiskt en ung man på tåget som sa sig vara en gammal Hälleforsnäselev (och som numera var i finansbranschen och bodde i Sigtuna, så alla blev inte kvar här). Kanske finns det någon här som minns mig, kanske har jag satt något spår hos någon.



Trots smörkrämsbakelsen i Uppsala börjar nu hungern göra sig gällande, och jag spanar efter den lokala kebabkurdens tillhåll.

I slutet av gatan ser jag en skylt med texten Pizza som ger löften om kulinariska upplevelser. Men där finns också en annan skylt. På den står det "Butiksområde"! Skylten pekar mot det som en gång i tiden var det stolta bruket, upphovet till allt det som var Hälleforsnäs. Jag antar att det handlar om något misslyckat projekt från desperata kommunalpolitiker att försöka locka till sig krämare som inte inser det hopplösa i att förlägga sina butiker till en ort som ramlade av framtidståget för trettiofem år sedan.

Men jag tänker att jag kan väl gå en sväng åt det hållet för att väcka aptiten så att jag därefter kan hugga in på en trött standardpizza med burkchampinjoner och pressad lågprisskinka. Förutom Butiksområde lockar också ett Gjuterimuseum, och till min förvåning ser jag att bilarna som står på parkeringen är ganska många. Butikerna är bara två, men överträffar mina vildaste förväntningar. Den ena är en outletbutik (fast jag föredrar det försvenskade uttrycket utsläppsbutik som dock inte är populärt i branschen) för heminredningsprodukter som är både snygga och billiga. Nu är vårt hem tämligen inrett, men ett örngott för nitton pre-euro kostar jag på mig som souvenir.



Den andra butiken är mycket stor, och har på ett spännande sätt utnyttjat den gamla industribyggnaden för att exponera sitt sortiment, bestående av märkeskläder av den typ som ungdomar och äldre som vill verka ungdomliga ikläder sig. Butiken är i sig klart sevärd även om det inte blir några inköp för min del. Det här är helt klart en del av en annan värld än resten av Hälleforsnäs. Här finns också en servering med mer urbana förtecken, men med priser som ligger långt under storstadsnivån. Jag äter en pastasallad som visserligen består mest av pasta, nötter och kyckling samt pesto (jag saknar det som skulle göra den till sallad) men som faktiskt är riktigt god (och som bara kostar fyrtio spänn).



Efter denna kulinariska utflykt till världen utanför Hälleforsnäs uppsöker jag så museet. För tjugo kronor (en halv pastasallad, eller ett drygt örngott) får man se en utställning av tråkiga föremål som tillverkats på bruket, bilder från förstamajdemonstrationer och fester i folkparken, bandybollar genom årtiondena samt bilder på alla bandylag i Hälleforsnäs under de senaste århundradena (eller den pedagogiska illustrationen nedan där varje boll symboliserar ett mål som laget gjort i allsvenskan). Mest intressant är en liten maskinskriven redogörelse för alla butiker som en gång funnits i samhället under den tid då hela samhället var ett Butiksområde.



Varför slösa tid i museet när det verkliga museet ligger utanför? Jag vandrar uppför backen mot de tre röda hus som en gång inrymde Torsboskolan. Det var inga vanliga skolbyggnader, utan tre helt vanliga hyreshus i trä som var skådeplatsen för mina trevande pedagogiska ansträngningar. Nu har skolan sedan länge blivit ett med Bruksskolan, som på min tid bara var låg- och mellanstadium, och flyttat ur dessa hus. Husen står dock kvar, och bara skolklockan på det mittersta påminner om de glosor och ekvationer som surrade i luften här.






Husen är nu återigen bostäder, men mycket förfallna med flagnande färg, skamfilade fönster och gistna dörrar. De invånare som bor här är inte de som handlar märkeskläder i Butiksområdet. Det här är det verkliga museet, det är här minnena från den svunna storhetstiden lever.



Jag kom till Hälleforsnäs för att hitta mina egna minnen, men också för att se ett exempel på en plats som tiden sprungit ifrån. Och visst fanns det en hel del som levde upp till mina förväntningar här, men man har inte lagt sig ner och gett upp. Förutom Butiksområdet finns faktiskt också en fungerande industri, nämligen Pax som tillverkar fläktar och som tycks vara ett ganska framgångsrikt företag, läser jag i den lokala lilla tidningen Hälleforsnäs Allehanda där jag också konstaterar att min kollega Kurt, som jag uppfattade som en av de främsta profilerna på skolan fortfarande jobbar kvar.

Tjugo år efter att jag slutade här kom jag så tillbaka för första gången, och jag tror att jag skall göra det till en regelbunden tradition. Jag skall boka in en tid år 2029 för att se vilket Hälleforsnäs som gått segrande ur striden mellan framtiden och det svunna.

Mina känslor för Eskilstuna må inte vara så varma, men det finns få svenska låtar som är bättre än Eskilstunagrabbarna Kents Kräm. Njut av den!