Som många kanske har noterat har det seglat upp en debatt om lärarnas arbetstider. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har kastat ut en del påståenden inför avtalsrörelsen. Ett sådant gäller lärarnas förtroendearbetstid. För den som inte är så insatt i skolans värld kan jag berätta att lärare, för att kompensera för att vi har ledigt på loven, skall jobba cirka 45 timmar i veckan. Ungefär tio av dessa timmar är dock inte schemalagda utan jag kan om jag vill välja att sitta hemma på kvällen eller på helgen och rätta mina uppsatser eller prov. I dagens Svd skriver läraren Monica Tanner Krantz ett bra svar åt SKL.
Själv tycker jag att det är rätt skönt att slippa bära hem alltför mycket häften och papper, och försöker därför vara effektiv i skolan och rätta så mycket jag hinner där. Men när det till exempel handlar om att läsa uppsatser är det hopplöst att göra det i skolan med alla störningsmoment. Det blir helt enkelt sämre kvalitet på arbetet om det görs där. Att jag dessutom har min minst produktiva tid på dygnet mellan 15 och 17 gör inte saken bättre. Då är det perfekt att kunna gå hem och sedan jobba senare på kvällen eller på söndagen i lugn och ro. Men då tror SKL-byråkrater och en del rektorer ( speciellt sådana som har en bakgrund som dagisfröknar) att jag inte jobbar alls.
Vidare vill SKL och rektorerna oftast att lärare skall samarbeta mer. Samarbete är naturligtvis bra, men knappast påtvingad sådan. Jag samarbetar gärna med kolleger om jag verkligen känner att det finns något att vinna. Läraryrket är, vilket så ofta måste påpekas, ett kreativt yrke. Jag kan genomföra bra lektioner om jag får göra dem på mitt sätt. Mitt sätt är inte nödvändigtvis bättre än andras sätt, men det passar mig. Om jag inte får friheten att undervisa så som det passar mig (i vilket jag givetvis måste anpassa efter vilka elever jag har) så blir resultatet mycket sämre. Men i SKL-byråkraternas värld kan lektioner planeras av ett arbetslag och genomföras av vem som helst. I förlängningen kan man givetvis tänka sig att färdigplanerade lektioner genomförs av personer helt utan lärarutbildning, vilket ju ger goda möjligheter till besparingar.
Men trots att vi skall vara så effektiva och lägga ner så lite tid som möjligt på att planera och efterarbeta våra lektioner så finns det ingen hejd på den tid vi skall använda till allt möjligt annat. Så har vår skola nu drabbats av ett tramsigt projekt där vi skall omarbeta våra regler för att bara ha högst fem regler. Vi fick lägga ner en massa tid på att enas om fem regler vi ville ha. Reglerna fick inte heller innehålla ordet inte eftersom det sände ut negativa signaler. När vi väl lyckats enas om fem regler så gjorde en styrgrupp med speciellt utvalda personer och rektorer om alltihopa (och de nya reglerna innehöll tre inte , men tydligen hade man glömt vad man sa från början). En av de viktiga reglerna är att man skall slänga skräp i papperskorgen. Däremot fick vi inte ha regler om att komma i tid till lektionerna och ta med sig rätt saker. Detta ansågs självklart (vilket alltså skräpslängandet inte är???). I själva verket tycks det vara betydligt fler elever för vilka det inte alls är självklart att komma i tid med rätt saker än de som slänger skräp på golvet.
Och sedan tvingas vi genomlida sövande föreläsningar med välmenande men tämligen flummiga experter som skall få oss att tänka på rätt sätt. Men sånt anses vara viktigare än lektioner av cheferna. Är jag förvånad? Det är tur att eleverna finns.
4 kommentarer:
Håller med, men slutsatsen är felaktig "DET ÄR TUR ATT ELEVERNA FINNS"
Om ändå lärarna kunde sluta med att ha vårdattityden, lägg den åt sidan och ställ krav på eleven i stället för att låta läraren bli beroende av eleven , det skall vara tvärtom. Så länge offermentaliteten finns hos lärarkåren kommer arbetsgivaren att trycka på ännu mer. Arbetsgivaren vet att läraren "kommer aldrig att lämna sina elever i sticket" DÄR ÄR KÄRNPROBLEMET. Så fort arbetsgivaren inser att läraren "struntar" i eleven kommer positionerna att skiftas i maktförhållande.
Du har onekligen en poäng där. Men min lojalitet ligger ändå främst hos eleverna. Det innebär absolut inte att jag inte också skulle ställa krav på dem, men jag måste också ge dem något tillbaka.
Därför prioriterar jag planering av lektioner och kontakt med elever och föräldrar framför meningslösa arbetsplaner och tramsiga flumpedagogiska övningar.
Mycket bra skrivet, magister Nyman.
Kreativiteten falnar redan idag och alldeles för många lärare grubblar om nätterna i st f att sova. Problemen lär inte lösas genom att låsa in dem ännu mer i tvångsåtgärder och dra in den lilla linan som finns kvar.
Blev så upprörd av din beskrivning om de 5 måsten! Känner så väl igen själva tankegångarna. Puh, uh och fy!
Hos oss skriver vi arbetstidsscheman. I förväg, alltså... Precis som om någon skulle vara försedd med siaregenskaper. Sedan läggs det (givetvis) in möten och annat utanför arbetstiden. Kul och kul... ingen följer det där, men papperstigrar kittlar så skönt i pärmarna. Ser säkert effektivt ut, liksom så mycket inom skolan. Dock utan att vara det...
Ny inom bloggvärlden, men besök gärna min blogg. Finns lite av ett och annat, skolan också.
Du beskriver konkret och bra hur kvalitets-utvärderings- plane- helvetet stjäl tid från vår viktigaste uppdrag; planera och genomföra undervisning - bana väg för elevernas lärande här och nu. Skolundervisning är som Du skriver ett kreativt jobb och det pågår i nuet, kräver ständiga improvisationer och anpassningar till den elevgrupp jag för tillfället har framför mig. Vi kan inte leva enbart i lärarkollektivet blickande bakåt och framåt. Och Din beskrivning av det komplicerade regelskapandet och dess färd genom nybildade hierarkier i skolvärlden är skrattretande om det inte vore ett sånt tragiskt slöseri med resurser. Det är stöld från eleverna att tvinga oss att sitta med så mycket trams.
Skicka en kommentar