Rembrandt i stället för Winnerbäck

Hösten lunkar på, dagarna är gråa, tunga. Molntäcket ligger tungt på våra axlar, löven lyser upp lite, men snart är de borta. En årstid när många blir lite deppiga, men själv älskar jag november. Det var länge sedan solen visade sig nu.

Av Winnerbäckskonserten blev det inte mycket. En av musikerna hade fått svininfluensa, så det var bara att vända i porten. En ny konsert är planerad till den 14 december, så vi får hoppas att influensan inte drabbar någon annan då.

Min kvinna och jag blev lite villrådiga, att vända hem kändes lite snopet. En kvällstidning införskaffades (egentligen mot mina principer, men det fanns inget annat att tillgå. Nu fick vi läsa om Sveriges värsta präster på köpet!), en taxi hittades och vips befann vi oss vid BioRio där Peter Greenaways senast alster om Rembrandts Nattvakten visades. Det var med stora förväntningar, både pga Greenaways tidigare filmer, och efter att ha läst recensionerna i DN och Svd (speciellt Svd var lite väl positiva, DN:s gav den rimliga tre i betyg) som vi bänkade oss bland den sofistikerade publiken, fjärran från mobilpratande och popcornfrossande tonåringar. Men efter en halvtimme började fler och fler lämna salongen. Det var svårt att få något sammanhang, det var segt och allt det spännande äventyrliga visuella som brukar prägla Greenaways filmer lyste med sin frånvaro. Inte heller fanns här någon spännande musik, utan det kändes mest som filmad, dammig teater, ett historiskt drama som fastnat i en dammig teater för åtskilliga årtionden sedan.

Jag frågar min kvinna om kanske vi också skall ge oss av, men hon tycker inte alls det. Naturligtvis är hon klokare än jag även denna gång, och så småningom lyfter filmen faktiskt. Mot slutet är jag riktigt glad att vi inte gav upp, och historien blir både begriplig och mer gripande efter ett tag. Men teorierna om tavlan är många, och det är lätt att man blir mer förvirrad än fascinerad av dessa. Erotiken är som vanligt ett av Greenaways intresseområden, och känns som en skön kontrast mot det dammiga.

Kanske är det också det lilla antiklimax det ändå innebär att vara på bio i stället för att se Sveriges största artist live som bidrar till att det inte blir helt lyckat. Men det här är inte något av Greenaways storverk. För den som inte sett honom förut rekommenderas The Pillow Book, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare eller Zoo. Där kommer han verkligen till sin rätt och hans användande av filmkonstens möjligheter, utnyttjandet av musiken leder till fantastiska konstverk.