Det känns tjatigt att börja blogginlägg med att det var länge sedan det bloggades sist. Men livet är nu sådant att det inte går att få dygnets timmar att räcka till allt man skulle önska. Och kanske är det tur att livet innehåller andra glädjeämnen än nöjet att nedteckna sina tankar i bloggform.
Nu senast har magistern haft tillfälle att besöka den fascinerande staden Porto tillsammans med fyra elever och en kollega. Detta inom ramen för vår skolas Comeniusprojekt. Här träffades lärare och elever från Spanien, Italien, Ungern, England, Turkiet och Sverige samt givetvis Portugal.
Om man säger Portugal så kanske man tänker på sardiner, portvin och alla kläder som tillverkades där innan balter och kineser tog över. En del kanske tänker på Zilverzurfarn eller Jose Saramago beroende på preferenser. Själv mins jag när jag 1980 med min Interrailbiljett i näven kom till ett fattigt land där en del bodde i skjul, där svartklädda tanter bar sina bördor på huvudet och som såg ut ungefär som mina föreställningar om tredje världen. Tågen var uråldriga, människorna fattiga men stolta och generösa. Själv hade jag inte tagit med någon proviant för den långa tågresan till Madrid från Lissabon, men de andra i min kupé såg till att jag inte behövde vara hungrig.
År 2009 är det ett helt annat land som möter mig. Den skinande blanka imponerande flygplatsen i Porto (visserligen ödesdigert nog döpt efter en politiker som dog i en flygolycka) imponerar direkt. Den rena och fräscha metro-spårvagnen som snabbt och smidigt (för en spottstyver) tar oss rakt in i staden är ännu ett tecken på att vi hamnat i ett land som kommit långt. Stationerna är handikappanpassade och rena, tågen går ofta och håller tiderna och ingen sätter på svenskt vis upp sina smutsiga skor på sätena.
Men stoltheten finns kvar. Landet är enligt uppgift det minst rasistiska i EU, men folk är genuint stolta över sitt land. Och här finns verkligen mycket att vara stolt över. Inte minst den skola som vi har vårt samarbete med. Den är nyrenoverad, välutrustad, ren och fräsch och präglas av en trevlig och positiv stämning.
Något som är roligt är att det inte bara är vi nordbor som blir positivt överraskade av Portugal. I projektet finns det ju också spanjorer. En spansk lärare berättar att den allmänna inställningen till Portugal i hennes hemland är att det är ett outvecklat och lite efterblivet land. Jag som besökt både vår spanska och vår portugisiska vänskola vet att den spanska skolan inte alls kommer i närheten av den portugisiska skolans standard. En hel del annat imponerar också på våra spanska vänner, och jag konstaterar belåtet att man inte alls måste resa så långt för att bli av med en del fördomar.
Över huvud taget är detta projekt fantastiskt. Att människor får tillfälle att mötas på detta sätt, utbyta åsikter och lära sig av varandra gör att de växer. Det gäller såväl eleverna som får bo i varandras hem, som lärarna som visserligen i vårt projekt bor på hotell men som ändå får tillfälle till kontakter med kolleger från hela vår världsdel (det problemfria anatoliska höglandet). Vi har så mycket gemensamt, men vi har också så mycket att lära av olikheterna mellan våra länder.
Men vart tog grisöronen vägen? Jo, faktum är att även Portugal har sina avigsidor. En sådan är att man ibland har lätt bisarra matvanor. Liksom de primitiva norrlänningarna inmundigar rutten fisk ägnar sig portugiser understundom åt att äta grisöron. Dessa förtärs i någon slags stuvning och har en vidrig och slemmig konsistens som gör att de inte är speciellt njutbara. Det är endast för att kunna dela med mig av denna erfarenhet för er, ärade läsare, som magistern gör uppoffringen att smaka på dessa.
Mer intryck från Portugal är att vänta här inom kort.
Till sist lite portugisisk musik. En låt med den välkända rockgruppen Xutos e pontapés som är något av portugisiska rockveteraner:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar