Dagens Nyheter vilse mellan åsikter och nyheter!

Nästan varje dag ringer någon hem till magistern och vill kränga kalsonger, värmepumpar, nyckelringar, strumpor, prenumerationer och diverse annat som jag förmodligen inte behöver. En del av försäljarna låter helt uttråkade, andra närmast desperata och bedjande. Svårast är det att säga nej till dem som låter som snälla och trevliga människor men som på grund av ödets outgrundliga nycker hamnat i den tvivelaktiga telefonförsäljningsbranschen. Ibland frestas jag att ta till Jerry Seinfelds klassiska trick att be den uppringande om hans hemtelefonnummer så att man kan ringa tillbaka och störa när han kommit hem och vill ha lugn och ro.

Nu finns det ju ett så kallat Nix-register som man skulle kunna anmäla sig till för att slippa dessa samtal. Då undantas dock företag som man tidigare varit kund hos, vilket ju innefattar 85% av alla kalsongklubbar, rakbladsklubbar, månadsmagasin och diverse annat. Alltså är det rätt poänglöst. Dessutom har jag för vana att då och då byta morgontidning efter att ha blivit uppringd. Nu senast för ett par veckor ringde en trevlig dam från Dagens Nyheter med ett förmånligt erbjudande, och jag tänkte att jag skulle ge denna tidning en chans.

Men idag när jag satte mig vid kaffebordet på skolan (i det lärarrum där vi inte längre törs tala högt eftersom vi numera delar det med en förskola vars dagisfröknar, trots att de envisas med att vilja bli kallade lärare, inte känner någon kollegial lojalitet utan går och klagar på skolrådet över att högstadielärarna alltför öppet talar om sina elever i det rum som alltid varit vårt forum för terapeutiska samtal om jobbiga elever) med en kopp halvdåligt men gratis Gevalia, och tänkte ta mig en titt på nämnda tidning höll jag på att sätta kaffet i halsen. Förutom att sidan toppades av en bild på någon slags regeringskritiska demonstranter (det kan jag ta, även om det känns tveksamt om det verkligen är det mest representativa bildvalet) så fanns det ett stort uppslaget citat från en av tidningens kommentatorer som löd: "I höstbudgeten öppnar regeringen från årsskiftet en experimentverkstad där de sköraste och allra svagaste blir ofrivilliga deltagare".

Nu får givetvis DN ha vilka åsikter de vill om regeringens budget, och måhända ligger det även något i denna kritik. Men en seriös dagstidning skiljer mellan nyheter och åsikter. Vill jag prenumerera på ett propagandaorgan mot regeringen så vänder jag mig till ett oppositionsparti. Om jag däremot vill läsa nyheter så vill jag ha dessa för sig. Sedan kan jag läsa ledarsidan där DN gärna får förfäkta dessa åsikter utan att det retar mig.

Alltså ringde jag DN och sade upp prenumerationen innan den ens hunnit börja. I Svenska Dagbladet hittar jag åsikterna på ledarsidan och nyheterna på nyhetsplats. Samtidigt finns det mycket som är bra i DN. Se bara den utmärkta ledarartikeln om skatter. Men inte heller den skulle passa att ha på framsidan av tidningen. Det ypperliga citatet nedan är hämtat från denna artikel:

Sverige har länge haft världens högsta skatter. I debatten har många därför glömt att det är medborgarnas pengar det handlar om, inte statens.

Arkitektoniska och kulinariska Rotterdamupplevelser

Alla turister som åker till Holland åker till Amsterdam. Inget ont i det, Amsterdam är förstås en mycket sevärd stad som verkligen är unik och har man inte varit där bör man definitivt åka dit. Men Amsterdam kan också framstå som en ganska sunkig stad, med trista turistfällerestauranger, oinspirerade affärsgator och massor av turister överallt. Amsterdam är dock inte hela Holland, utan det finns väldigt mycket annat att se. En allmän uppfattning är dock att en stad som man kan hoppa över är Rotterdam.



Jag har tidigare skrivit om några av den stadens museer, inte minst det unika Skatte- och Tullmuseet. De flesta vet också att en båttur genom stadens gigantiska hamn kan vara intressant, men själva staden betraktas ofta som något man kan hoppa över. Men Rotterdam är faktiskt en intressant stad. Förvisso finns här inte mycket gammalt att se. Det mesta förstördes under andra världskrigets bombningar, och de gamla husen är lätt räknade. Men de nya är ofta desto mer sevärda.Inte minst gäller det de spännande kubiska husen i Blaakse Bos. Det finns också möjlighet att besöka ett av husen inuti, och fundera lite över hur man skulle bära sig åt för att få in sina möbler.









Rotterdam är förvisso en stad som ibland kan verka trist, blåsig och betongig, men lika ofta bjuder på överraskningar. Dessutom är staden en slags modernistpionjär, till exempel var man långt före de flesta med bilfria gågator. Dessa kan visserligen ibland påminna om ett gigantiskt förortscentrum, men har ett stort utbud av affärer och generösa öppettider. Dessutom är staden inte i första hand inriktad på turister, något som stora delar av Amsterdam blivit.

Men efter en lång dag i Rotterdam så börjar det kurra i magen. Att ena en familj med vitt skilda kulinariska preferenser om vilken restaurang man skall välja är inte alltid det lättaste. Efter en lååång vandring med avfärdande av än det ena, än det andra stället var hungerkänslorna så starka att vi allvarligt övervägde att slinka in på McDonalds.



Då, som genom ett under, måhända är det ett gudomligt ingripande för att bespara oss den sorgliga final på en trevlig dag som en måltid bestående av svampiga pommes frites och sorgliga burgare skulle innebära, snubblar vi nästan över en cykel. Detta är nu inget unikt i Holland, ett land där man kan vara säker på att snubbla på en cykel om man sluter ögonen och tar några steg framåt. Denna cykel har dock reklamskyltar för restaurangen Azzia fastmonterade.




Vi styr våra steg mot denna snygga lokal som ser spännande ut med sin moderna asiatiskinspirerade inredning. Personalen är ytterst vänlig, och när vi förklarar att sonen är glutenintolerant glider servitrisen ut i köket för att ta reda på vad han kan äta. Det visar sig vara i princip allt utom vårrullarna, och även dotterns önskemål om att slippa stark mat vållar inga bekymmer då i princip allt kan fås mindre starkt. Maten är utsökt, snyggt upplagd och detta restaurangbesök blir Hollandsresans mest minnesvärda. Vad gör det då att utsikten är över en betongbassäng och några trista loftgångshus?



Ett bloggtips för den som är intresserad av arkitektur och stadsplanering, skrivet på ett läsvärt sätt är Punkthusblogg som jag kan rekommendera.

Förvirrad reklampåverkad magister omprövar snaskvanor.

Reklam sägs ju vara förfulande för stadsbilden, men bilderna här tyder ju ändå på att så knappast måste vara fallet.



Men visst kan det vara lätt frustrerande ibland att bli avbruten i sitt tv-tittande av trista reklamfilmer. Samtidigt kan man bli irriterad över att en film går på SVT när man har behov av toalettbesök eller kaffeproduktion.




En gång i tiden var reklam något som man ville ha mer och mer av. När den gamla DDR-svenska statstelevisionen hade sitt monopol längtade man, och det var bara vid biobesöken som behovet tillfredsställdes. En av de mest lyckade reklamfilmerna från denna tid, en film som mer än någon annan reklamfilm satt djupa spår i mig och än idag påverkar mina köpmönster är den underbara reklamfilm för Snickers som kanske en och annan generationskamrat erinrar sig. Här visades en käck torgförsäljerska som på något slags klämmig mellansvensk dialekt (stående mellan fräscha morötter och bananer) sa vad jag mindes som ungefär: Så här framåt eftermiddan börjar det kurra i magen och då tar jag mig en Snickers. Sedan fick man se en ung man som ägnade sig åt det numera utdöda flottaryrket och på bred stockholmska sa något i stil med Det här är ett rätt tufft jobb... och som förmodligen slutade med att han också behövde en Snickers.
Hur har då denna banala film påverkat mitt liv? Jo, varje gång när eftermiddagskurret i magen sätter in, och jag befinner mig i närheten av lämplig snaskbod (låt oss gemensamt kämpa för att återuppliva det käcka svenska ordet snask i betydelsen godis innan det ramlar igenom historiens golvbrunn!) så hör jag i mitt inre torghandlerskans ljuva dalska stämma, och faller jag då för frestelsen att köpa snask så är det just Snickers som lockar. Min hjärna är helt programmerad på att det är just Snickers som är det enda i snaskdisken som kan få bort kurret.

Förmodligen var det en kombination av reklamen såsom antisocialistiskt uppror mot gråsosse-ddr-folkhemmets tristess (då Anslagstavlan var kvällens höjdpunkt eftersom den i alla fall påminde om reklam), den äppelkindade ouppnåeliga väna varelsens erotiska lockelse på min unga själ och det faktum att jag alltid fascinerats av dialekter som tillsammans formade min personlighet. Att Snickers dessutom inte var en svensk produkt gjorde nog också sitt till.

Nu upptäcker jag att denna film som jag tidigare förgäves försökt hitta på youtube äntligen hittat dit. Det visar sig dock att den stackars frukttjejen åt sin Snickers redan vid tiotiden och att jag hela mitt liv helt felaktigt gått och trott att Snickers skall ätas på eftermiddagen. Det här kullkastar hela min världsbild, och jag blir tvungen att ifrågasätta delar av min tillvaro. Jag vet ännu inte hur detta kommer att påverka mitt liv, om jag nu inte längre kommer att lockas av Snickers när jag nästa gång ser en snaskdisk...