Nu är det 2010! Det år då magistern kommer att fylla femtio! Femtio låter väldigt mycket, närmast skrämmande mycket. Men om man i stället tänker på att man är jämnårig med Antonio Banderas, Hugh Grant och Sean Penn så känns det något mindre betungande. Vi får väl se om femtioårskrisen anfaller vartefter den stora dagen närmar sig.
Ute är det vinter. En vintrig promenad i solen över åkrarna till den lilla kyrkan där min far och svåger har sina gravar blev en del av dagen idag. Sedan in i värmen med en god bok. Jag hade för en tid sedan en vana att försöka hitta författare som var födda samma år som jag. Tack vare det fann jag många författarskap som jag kanske inte hade upptäckt annars. Jag kan nämna Tim Winton, Julie Myerson, Lulu Wang och Almudena Grandes som några minnesvärda bekantskaper. Men två av mina absoluta favoritförfattare är faktiskt födda på grannåren, 1959 och 1961. Inte nog med det, de kommer också från varsitt grannland, Danmark och Finland. Om den ene, Jens Christian Grøndahl har jag skrivit förut.
Men just nu avnjuter jag en bok av den andre, Kjell Westö, en av de främsta författarna på svenska. Ändå kommer han inte alls från vårt avlånga, utan är en del av den allt mindre svenskspråkiga minoriteten i Finland. För den som inte läst något av honom så finns det mycket att se fram emot. Hans serie om Helsingfors, som börjar med Drakarna över Helsingfors, fortsätter med Vådan av att vara Skrake, sedan kommer Där vi en gång gått, och till sist den bok som förgyllt min jul- och nyårshelg, tegelstenen Gå inte ensam ut i natten. Dessutom finns den utmärkta Lang. Förutom de intressanta historierna och personerna så får man sig en hel del lokalfärg, finlandssvenska uttryck (och ibland även en del finska ord som inte alltid är översatta, men som jag med hjälp av estniskkunskaperna ändå oftast förstår) och givetvis alltid den levande staden Helsingfors.
Gå inte ensam ut i natten handlar om tre unga människor, Adriana, Jouni och Ariel som växer upp i Helsingfors under femtio- och sextiotalet. De har en kort men intensiv karriär som artister, men går sedan helt olika vägar. Det är en ingående skildring av deras ungdomstid, med droger, politik och musik, men även deras drömmar, längtan och sökandet efter en plats i tillvaron. Kanske är det ibland övertypiskt, för naturligtvis finns allt det som vi förknippar med dessa årtionden här, men det är ändå så bra och engagerande skrivet att man kan förlåta det övertypiska. Och kanske blir det ibland lite för mycket av allt, men det känns ändå nödvändigt för att man verkligen skall lära känna personerna. För sen börjar det liksom om, men Frank Loman, liksom Kjell Westö själv född 1961.
Och det är nu boken blir riktigt engagerande, i alla fall för mig som har lättare att identifiera mig med Frank än de tidigare tre. Men det hela visar sig hänga ihop på många sätt. Kjell Westö skriver, utan att man tänker så väldigt mycket på språket, men får karaktärerna att bli väldigt levande och engagerande så att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Ändå är det svårt att bära den med sig, eftersom den är tung och stor. Det här är stor berättarkonst, en bok som verkligen berättar en historia om riktiga människor, en bok där handlingen och människorna är det viktiga.
Men kanske skall man vara en gubbe i femtioårsåldern för att verkligen uppskatta boken, vad vet jag. Yngre människor är kanske uppdelade i gruppen som uppskattar Daniel Sjölin och Martina Lowden (gissningsvis cirka 2% av befolkningen), och sedan de andra som i bästa fall läser deckare eller som bara tittar på tv eller läser Blondin-Bella. Själv har jag gjort försök med både Lowden och Sjölin, men tvingades tyvärr ge upp. Men jag hoppas att jag har fel, och jag tror att den här boken kan ha mycket att ge även den som inte närmat sig halvseklet.
En uppdatering om boken här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar