Världen från Ö till A: Del 3: Åtråvärd årstid i Årsta

Äntligen är det dags för del tre av den populära serien om vår värld, skildrad i små reseskildringar i omvänd bokstavsordning. Visserligen präglas ju hela den här bloggen av allehanda nedslag i vår omvärld, men för vän av ordning är det självklart skönt med en struktur.

Efter en rapport från Örebro (som lämnade smaklökarna otillfredsställda) och Älvkarleby med dess illegala samer är det nu dags för Årsta. Årsta lämpar sig säkert för ett besök så här i midvintertid, men å andra sidan kan det vara skönt att drömma sig bort till den tid som snart skall komma med sjungande talgoxar, svärmande bin och undersköna kvinnor med brunbrända ben. Låt oss därför gå tillbaka i tiden till en visit som jag gjorde förra sommaren i nämnda förort. För en förort är det, en riktigt förortig förort. Nu finns det även en stadsdel i Uppsala som heter Årsta, men i det här fallet är det Stockholmsförorten Årsta som gäller.

Men min Årstahistoria började redan år 1960 i en lägenhet i det här fagra huset på Vättersvägen där en estnisk präst såg till att jag mottogs som medlem i den estniska exilkyrkan. Mitt dop ägde rum i mina morföräldrars exilhem. I sexton år hade de då bott i Sverige, och hoppet om att Estland en vacker dag skulle bli fritt var nog inte stort vid den här tiden. Mina minnen av denna händelse är dock ytterst begränsade, och jag tror inte att jag riktigt begrep innebörden av dopet vid denna tidpunkt. Nåväl, när jag nu återser denna mäktiga byggnad (som kanske en vacker dag kommer att ha inskriptionen "I denna byggnad döptes den man som skapade ordspråket "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen") (och kan det kanske ha en betydelse för mitt liv att jag är döpt i detta typiska exemplar av svensk förortsarkitektur med inslag av såväl folkhem som entreprenörsanda, är det månne därför jag är folkpartist?) så finner jag att den inte längre ligger på Vättersvägen 37. I stället har den genom en märklig manöver som såvitt jag förstår inte innefattar en rent fysisk flytt a la Kiruna, utan enbart någon slags trafikomläggning plötsligt fått det märkliga namnet Ralångsvägen 4.

Jag börjar genast grubbla över huruvida det faktum att den byggnad där jag är döpt har döpts om har någon inverkan på effekten av mitt dop, men jag bestämmer mig för att min teologiska kompetens inte räcker till för denna fråga. Annars är just gatunamnen ett intressant fenomen i Årsta;

Namn som detta kan kanske ge märkliga associationer, inte minst när sommarvärmen lockar fram lättklädda kvinnliga Årstabor, men de har alls inget med kroppsdelar att göra utan handlar om något så prosaiskt (men i sommarvärmen efterlängtat) som svenska insjöar. Diverse obskyra vattendrag i fjärran avfolkningsbygder har här givits nya liv som gatunamn där välavlönade urbana trettioplussare inleder sina bostadsrättskarriärer.

Det är kanske inte helt lätt att hitta Årstas själ. Det är gott om restauranger, man kan ana att fler och fler av de nya invånarna ofta köper hem färdig mat när de efter träningspass, övertid och twittrande börjar känna att det kurrar i magen. De äldre invånarna rullar in sina rollatorer för att köpa veckans erbjudanden på Lidl, gatorna är ibland trånga när bilarna blivit betydligt fler än när de byggdes. Butikslokalerna är många, vid tiden för mitt dop fanns här gott om mjölkbutiker som nu blivit videouthyrare, reklambyråer eller thaimassagesalonger.

På youtube kan man hitta denna fascinerande film om Årsta. Men känsliga tittare varnas. I tvättstugan visas en förlegad kvinnosyn upp, och det används ett olämpligt ord om förskolan (och då menar jag inte d-ordet (dagis) som ju blivit fult numera).




Men pricken över Å i Årsta är ändå Årsta centrum. Denna egensinniga torganläggning med karaktär, med bibliotek, folkets hus och speciella lägenheter för konstnärligt skapande personer känns som en folkhemshappening som kan få den mest hårdhudade alliansborgare att känna ett styng av nostalgi. Den sommarförmiddag när jag var där var det ganska ödsligt. En grönsakshandlare försökte förgäves locka kunder, en hårfrisörska (finns det andra frisörskor?) röker en cigarett och någon rastar en pudel.







Till Årsta hör också en plats som heter Valla torg. Till skillnad från det egentliga Årstas skönhetsvärden har Valla torg en betydligt mer brutal charm. Här ännu ett bidrag från Youtube där en samhällsmedborgare under blott 37 uttrycksfulla sekunder dokumenterat denna plats: