Sent i ungdomen, och hjärna kvarglömd i bilen.

Nyss hemkommen från gymmet förundras jag ånyo över hur slöa bilister kan bli. Vanan att ta sig från dörr till dörr i sin lilla plåtlåda tycks slå ut delar av hjärnan. Hur kan man annars förklara att tre herrar i ungefär min ålder, eller kanske några år äldre, i omklädningsrummet beklagar sig över att snöhögarna på parkeringen gjorde att de fick vänta på lediga parkeringsplatser.

Till saken hör att det på andra sidan gatan finns en stor parkeringsplats vid ett köpcentrum där det på kvällen finns massor av lediga platser. Men då skulle man ju behöva gå över en gata på ett övergångsställe och framstå som en sån där läskig billös människa som ibland tvingar bilisterna att stanna till. Okej om det handlade om några superöverviktiga pösmunkar som inte orkar släpa kassarna med chips, cigaretter och ölburkar över gatan. Men det här är alltså ganska vältränade herrar som tillbringar flera timmar i veckan på gymmet. Jag hoppades först att det rörde sig om ironi, men det verkade faktiskt vara fullt allvar....

Apropå min ålder förresten. Jag fyller alltså 50 i år, en händelse som ju ges enorma proportioner i vårt samhälle. Nu medger jag i och för sig själv att jag är lite åldersfixerad och håller ju koll på vilka som är mina årskamrater (Hugh Grant, Sean Penn, Antonio Banderas, Jean Claude van Damme, Michael Nyquist. David Duchovny, Julia Timosjenko och Ylva Maria Thompson för att nu nämna några av de främsta kulturpersonligheterna). I dag fick jag nämligen ännu ett sånt där utvärderingsformulär att fylla i. Ett sånt som man får om man bokar hotell genom en hotellbokningssida. Till skillnad från andra formulär frågade denna sajt om man rest som ensam resenär, med familjen, eller, och nu kommer den intressanta frågan; som ungt par eller som äldre par.

Här tvingades jag alltså ta ställning. Är jag, och min två år yngre kvinna, fortfarande ett ungt par, eller är vi nu ett äldre sådant? Vilken rätt har förresten ett osmidigt hotellbokningsföretag att ställa mig inför denna livsavgörande fråga? Visst kunde jag ha valt att klicka bort enkäten (vilket medfört att jag inte fått klaga på det i Västerås skyskrapa belägna First Hotel Plazas vidbrända bacon, icke existerande apelsinjuice, torra bröd, nästan odrickbara espresso och överkokta ägg) men det hade ju varit att fly undan frågan.

Så då måste jag alltså ta ställning. Visst är det lätt att avfärda epitetet "äldre par" som ju i och för sig både kan innefatta duvmatning på parkbänk och gnällmöten hos PRO, men även vinresor till Toscana och att krypa ner under en filt med varsin kopp varmt te på en altan i solnedgången och minnas livet som varit. Det behöver alltså inte vara något negativt, men jag är inte där än. Fast ungt par låter å andra sidan inte riktigt rätt heller, mera biligt vin, trevande experiment med kärlekens möjligheter och en oro inför livets realiteter. Kort sagt, inte riktigt jag år 2010.

Så vad blev det då? Ja, min kvinna är alldeles för ung och vacker i mina ögon för att jag skulle kunna se henne som en del av ett äldre par, och jag själv vill nog ändå inbilla mig att jag kan hålla mig kvar bland ungdomen ett tag till. Det är ju ändå så att det är vi själva som definierar oss i vår moderna tid, det är ju något av det största med vår individualistiska tidsålder.

Till sist en sång med den unge lettiske sångaren Ainars Mielavs (född 1960!). Här en video vars kärleksyttringar passar såväl unga som gamla par.