En solig dag i april for magistern till Ungern med fyra glada elever och sin favoritkollega. Fem dagars besök tillsammans med ungdomar och kollegor från sex andra länder väntade oss. Men under jordytan väntade mäktiga krafter på att få kasta om våra planer. Sakta men säkert insåg vi att den två-och-en-halv timmes flygresa vi skulle ha gjort för att återse vårt kära hemland skulle komma att ersättas av en helt annan resa. Och vi skulle för evigt vara tacksamma över att våra förfäder valt att bosätta sig på en planet med vulkanisk aktivitet...
På hemresedagens morgon fick vi reda på att vi skulle resa med buss till Köpenhamn för att därifrån få ta oss vidare hem. Men så, ett par timmar innan vi skulle bege oss till flygplatsen fick vi nytt besked; bussen var inställd. Efterforskningar via Internet (tänk om askmolnet slagit ut Internet i stället, då hade man kunnat snacka om katastrof!) gav oss kontakt med en firma som skulle köra en buss till Stockholm på kvällen. Tydligen körde denna firma Formel 1-fans till Rumänien (lite skumt, eller?) (och hur kör en sådan bussförare?) och vi fick kontakt med en snubbe som vi kan kalla Slobodan. Han instruerade oss att ta med oss drivor av kontanter, vårt bagage, våra elever och infinna oss i ett industriområde i tjugotredje distriktet vid midnatt. Nu är ju magistern en person som alltid tror alla om gott tills motsatsen bevisats, men här ringde en och annan varningsklocka, och min alltmer oumbärliga kollega fick också lite dåliga vibrationer av denna plan. Kanske låg det ändå en hund begraven här, och kanske skulle den få sällskap i underjorden av vår lilla grupp?
Men så fick vi höra talas om ytterligare en buss. Denna gång en seriös resebyrå som skulle köra en buss till Malmö samma kväll. Även om vi gärna skulle ha stannat ytterligare några dagar i detta land för att kanske lära oss förstå några av alla de hemlighetsfulla budskap som stod på alla skyltar insåg vi att det var vår plikt att föra våra elever hem mot den trygga svenska myllan, mot krisgrupper, ombudsmän och trygghetsavtal.
Slobodan gav sig dock inte. Nu hade han vårt mobilnummer och försökte nu göra sin tjänst mer konkurrenskraftig genom att erbjuda hämtning var vi ville, men hans röst lät allt mer ansträngd och irriterad på ett sätt som inte riktigt fick oss att vilja lägga våra öden i hans famn.
Hur skulle dagen sluta? Skulle vi sitta inklämda på en buss som rusar norrut i natten? Skulle Slobodan skicka ut sina hejdukar för att få oss att inse att han blivit djupt besviken och kränkt över att vi valt bort hans rumänska formel 1-buss? Den som vill veta bör återkomma hit till bloggen inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar