Mörkret föll över Buda och Pest. I en stor taxi på väg mot flygplatsen satt vår lilla grupp, som började kännas alltmer som en familj. Slobodan tycktes ha gett upp hoppet om att slå mynt av vår utsatthet (se gårdagens berättelse), och vi försökte förlika oss med en tolv timmars bussresa på Autobahn till Malmö där vi kanske kunde besöka sevärdheter som Rosengård, Norra Grängesbergsgatan och Turning Torso i vår lilla utlokaliserade SO-undervisning. Dessa fyra elever hade alltså förmånen att befinna sig mitt i den europeiska verkligheten, vägledda av två engagerade pedagoger, ständigt beredda att förklara vår värld.
En och en halv timme senare hade mörkret fallit ännu djupare över Buda och Pest. Denna gång satt vi i två taxibilar och riktningen var den motsatta. Sexton personer hade infunnit sig för att fara mot Skåneland, men i det nykapitalistiska Ungern hade en företagsekonomisk kalkyl gjorts och visat att denna buss inte skulle kunna uppnå någon lönsamhet. Detta besked gavs tre minuter före avgångstid, och tanken på att stanna ytterligare ett tag i magyarernas rike var inte något som fick vår lilla skara att misströsta. Vi hade i flygplatsens information fått en broschyr om ett stilfullt och billigt hotell i centrala staden, ett hotell där undersköna damer i bikini sågs glassa runt en blåskimrande pool med lockande paraplydrinkar i händerna. Lyckligtvis hade detta hotell några rum lediga, så det var nu vårt hägrande mål.
På vägen hade min taxichaufför som talade flytande ungerska, men inte så mycket annat, lämnat sin mobil till mig och i den försökte en av hans kamrater övertyga mig om att vi skulle låta skjutsa oss i två taxibilar till Rostock. Med tanke på att denna taxichaufför inte ens kunde hitta det luxuösa hotellet med paraplydrinkardamerna så verkade sannolikheten att vi verkligen skulle hamna just i Rostock inte så stor. Men till sist befann vi oss ändå vid en gallerförsedd byggnad som skulle kunnat vara en filial till den lokala psykakuten Szent Janosz, en byggnad som vakat över vår trygghet som granne till vårt tidigare hotell.
När vi kom in i hotellet kändes atmosfären ganska avlägsen från den exklusiva framtoning som broschyren förespeglat. Det kändes mest som ett vandrarhem, visserligen tämligen nyrenoverat, men både bikinidamerna och paraplydrinkarna lyste med sin frånvaro. Vi insåg att en viss krisbearbetning skulle bli nödvändig när barnen nattats. Vi var trots allt strandsatta på obestämd tid i ett land där vi inte talade språket (och då talar vi inte om vilket språk som helst utan ett språk där det tog oss tre dagar att lära oss att säga skål (som heter egészségedre!), utsatta för oberäkneliga krafter av okänd styrka ur jordens opålitliga innandöme, ställföreträdande föräldrar för fyra förvisso ytterst välartade och idealiska företrädare för vårt lands uppväxande släkte (men vem visste när de kunde bryta ut i okontrollerade attacker av hemlängtan), och dessutom kunde vår terminsplanering rubbas när vi riskerade att missa värdefull undervisningstid i skolan! Speciellt det sistnämnda kändes som ett svårt trauma som måste behandlas.
Nu var faktiskt hotellet inte alldeles falskt marknadsfört. Det fanns förvisso en pool, men det var stadsdelens kommunala pool som hotellgäster fick använda på förmiddagen. Atmosfären kring denna var dock långt mer spartansk än den framstod som på bilderna. Det fanns också en drinkbar, som hade de något udda öppettiderna 07.00 till 13.00. Då vi inte kunde vänta till klockan 07.00 började vi leta efter tandborstglasen, men de lyste med sin frånvaro. Jag begav mig därför till receptionen för att be att få två glas. Den tjänstvillige mannen letade ett tag och återkom så med två plastmuggar och repliken: "I'm sorry, but they are used. You must wash them first."
Naturligtvis tog vi det för vad det var, en klimatsmart lösning, och lät oss inte nedslås. För att ytterligare förgylla vår tillvaro hade hotellet försett rummen med dekorativa bilder fjärran från den IKEA-massproducerade estetik som är vanlig på enkla hotell. I stället hade vi i våra rum vackra bilder på idrottskvinnor och män ur den ungerska idrottshistorien, som gav stället en liten nostalgisk touch.
Här satt vi nu, smuttande på Pàlinka i begagnade plastmuggar på ett till hotell förklätt vandrarhem i en främmande stad. Vad skulle nästa dag ha i sitt sköte? Skulle en buss ta oss hemåt? Skulle vulkanaskan försvinna? Skulle Slobodan hitta vårt gömställe? Frågorna var många, men vi började inse att vi nog hamnat i en slags hål i tiden där allt vi kunde göra var att njuta av livet, bli klokare genom att tala om lyckan och andra av livets stora frågor och förbereda oss för att dela med oss av vår visdom till våra kunskapstörstande elever. Och natten gick, och dagen kom, och det var den sjunde dagen i Budapest.
(Fortsättning följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar