onsdag 5 maj 2010

Surrealistiska självmordstankar i nattlig harmonibubbla




En ny dag grydde i Budapest. Krismötet natten innan hade dragit ut på tiden, så det var ett lärarlag med något nedsatt pedagogisk förmåga som ledde adepterna ut i staden. Men solen sken, fåglarna kvittrade och de två flickor vi hade med oss skulle ha kunnat bota en svår depression genom sin obotliga positivism och sina smittande skratt. På promenaden mot tunnelbanan räknade de upp allt som var bra med Budapest och listan var närmast oändlig.





Vårt mål var Keleti Pályaudvar, stadens största järnvägsstation. Om man läser om den på Wikipedia får man den intressanta upplysningen att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och att den då var en av de modernaste i Europa. Det vore onekligen mer sensationellt om det stod att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och redan då var hopplöst föråldrad. Nu hade tidens tand nött ner stationen ganska rejält, men det var ändå med ett styng av nostalgi jag återsåg denna station som jag senast lämnade 1980 efter min tartarsteksupplevelse. Det mesta var sig likt, inte minst biljettförsäljningen.

En ytterst vänlig dam som såg ut som en typisk ungersk fransklärarinna satte med stor frenesi igång med att hjälpa oss att ta oss till Köpenhamn, en stad som vi satt upp som ett lämpligt etappmål. Till sist fann hon platser i en sittvagn som skulle avgå klockan 20.00 mot Berlin. Då hade madame Chemin de Fer hållit på i en halvtimme och kön ringlade sig lång bakom oss. Föga anade vi att denna del av biljettköpet bara var en inledning. Nu skulle biljettblanketter letas fram, små gem petas loss med ett speciellt ungerskt gemlosspetningsverktyg, allas biljetter skrivas för hand i ett otal exemplar, förses med stämplar och häftas ihop, en process som tog minst lika lång tid. Vi undvek att se kön i ögonen när vi släntrade ut.




Dagen gick och kvällen kom. Vi infann oss på stationen i god tid och konstaterade att vårt tåg bestod av ryska och vitryska sovvagnar och i slutet två ungerska sittvagnar. Vi hittade våra platser, och fann till vår glädje att vi satt tillsammans i en kupé. Vår glädje över detta faktum blev ännu större när vi märkte att
den genomsnittlige östeuropeiske tågpassageraren ännu inte fallit offer för deodorantreklamens förföriska locktoner.



På slaget åtta rullade tåget ut i den allt mörkare ungerska verkligheten. Det tog inte lång tid innan det ungerska mörkret avlöstes av slovakiskt mörker som i sin tur ersattes av tjeckiskt mörker. Men i den harmonibubbla som vår kupé utgjorde lyste mörkret med sin frånvaro. Vår tillvaro förvandlades till en märklig lek med fullständigt obegripliga regler där ritualer som att säga "Nordamerika" varje gång man satte sig och att undvika adjektiv tio över varje timme plötsligt föreföll vara normala inslag i mänsklig samvaro. I korridoren rörde sig en märklig blandning av berusade spanjorer, suspekta rumäner som kastade lystna blickar på våra flickor och min kollega, samt en strid ström av konduktörer från olika länder som ville sätta sina bomärken i våra biljettbuntar.



Till situationens absurditet bidrog också den bok jag fått överta från min kollega sedan hon lagt beslag på min medhavda "I trygghetsnarkomanernas land". Det var nämligen Ann Heberleins bok om hennes bipolära sjukdom och självmordstankar, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Att läsa en bok om självmord på ett nattåg genom vulkanaskan i Tjeckien i en kupé med två rosaklädda fjortonåriga tjejer som sprudlar av livsglädje, nästan oavbrutet skrattar och fnissar blev en fullständigt surrealistisk upplevelse, en upplevelse som alltid kommer att finnas med mig.

Att sova var inte det lättaste. När tröttheten till sist infunnit sig och mina ögon var nära att falla igen dök det plötsligt från någon nordtjeckisk by upp en storväxt manchurier som satte sig på huk utanför vår kupé och förde ett långvarigt och mycket engagerat manchuriskt resonemang i sin mobiltelefon. Jag konstaterade att jag faktiskt är lite äldre än 1980 när jag tillbringade många nätter i sittvagnar under mina interrailodysséer. Trots bristen på sömn skulle jag dock inte vilja ha denna natt oupplevd.

Men måhända var det just bristen på sömn, och de absurda upplevelserna som gjorde att jag plötsligt kände mig jagad av de otaliga vindkraftverk som nästa morgon visade sig vara allestädes närvarande i det forna DDR. Vart jag än såg såg jag dessa snurrande otyg som störde min sinnesfrid och jag önskade att någon Don Quixote skulle uppenbara sig från de bakfulla spanjorerna i grannkupén för att bekämpa dem. Jag längtade för första gången på länge efter hemlandet där Barsebäcks stabila konturer utstrålar en helt annan harmoni.

Efter två timmar i ett svinkallt och regnigt Berlin där min alltid lika inspirerande kollega och jag ledde våra ungdomar till obligatoriska sevärdheter som Brandenburger Tor och riksdagshuset skulle vi bara hämta våra inlåsta väskor. Då insåg vi att den nya centralstationens välmenande idé att sprida ut förvaringsboxarna till ett flertal olika våningsplan kan innebära en nackdel om resenärerna är lika förvirrade som vi. Likt yra broilers irrade vi runt tills vår försynte trettonåring plötsligt och oväntat tog befälet och ledde oss rätt på målet med bara några minuter tillgodo.



Nu var det inte långt kvar till trygghetsnarkomanernas land. Först en visit i Danmark dit vi tog oss med ett överfullt tåg där många satt på golvet, däribland våra elever. Min kollega och jag hade dock turen att få sitta (och slapp använda vår Heberleininspirerade plan för den händelse någon skulle göra anspråk på den ena av våra sittplatser, nämligen att lägga upp alla våra samlade piller i en hög varefter jag skulle säga att jag går till nästa vagn "But please keep an eye on my wife, she is a bit suicidal, so please try to stop her if she tries to take any pills".)

Vindkraftverken blev allt aggressivare, vädret allt kallare och insikten om att vi snart skulle vara ute ur vår harmonibubbla, och tvingas diska, förbereda lektioner, rätta, städa, tvätta, skriva omdömen började bli alltmer påtaglig. När vi sedan nästa dag i Sverige fick se snö blev längtan tillbaka till vår surrealistiska centraleuropeiska vårsoliga vulkanresa ännu starkare. Vi skulle kanske ha behövt en krisgrupp som tog hand om oss när vi kom hem, men vår skolledning hörde bara hur glada vi var när vi var ute på resan.


Alla de upplevelser som jag nu skrivit om är bara de som vi fick vara med om tack vare vulkanen. Hade inte detta utbrott ägt rum hade vi i och för sig haft en spännande och givande resa, men inte i närheten av det vi nu fick uppleva. Varje gång jag i fortsättningen hör ordet vulkan kommer jag att minnas denna upplevelse och känna hur den gjorde mig till en lyckligare människa. Jag unnar alla en egen vulkan som kan kasta omkull vardagen för en stund, lyfta upp och skaka om tillvaron och sedan lämna en med nya insikter och tankar.








1 kommentar:

Vildvittran sa...

Dina upplevelser bekräftar min teori som jag skriver om i min egen blogg, om ett något lugnare sätt att uppleva konsekvenserna av vulkanaska än din egen berättelse:
http://vildvittransblog.blogspot.com/2010_04_01_archive.html

/Lisel

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...