En ny dag gryr i Nagorno-Karabach. Tupparna gal och svalorna flyger outtröttligt runt utanför vårt hotellfönster. Vår chaufför väntar vid sin välputsade Mitsubishi för att ta oss till Gandzasar, den största sevärdheten i det lilla landet. Vad är då Gandzasar? Jo, ännu ett kloster med den obligatoriska runda kyrkan, återigen naturskönt beläget. Inte så orginellt, men vackert och rofyllt. Här är naturen en helt annan än i trakterna närmare Jerevan. Bergen här är oftast skogklädda, och det ser mer ut som Alperna än bergen vi passerade igår. Klostret ligger högt uppe, med en magnifik utsikt.
Bredvid klostret finns en kyrkogård. På varje gravsten är den döde avbildad, alltför ofta en ung man med gevär som dog i kampen mot de hatade azererna, de forna grannarna.
Det finns onekligen en potential för turism i landet. Man kan faktiskt vandra genom hela landet längs en vandringsled, och övernatta i byar längs vägen. Det är dock inte lämpligt att vika av från stigen då det finns gott om landminor kvar efter kriget. Sånt gör många turister ängsliga och svenska trygghetsnarkomaner skräms tveklöst bort.
Vi åker nerför den slingrande vägen till byn Vank, en by som domineras av olika byggnader uppförda av den i Ryssland verksamme miljonären Levon Hayrapetyan som har sitt ursprung här. Byggnaderna ser ut som något som skulle ge ett svenskt skönhetsråd hjärtklappning, och man har inte sparat på spektakulära inslag. Här finns ett hotell som ser ut som Noaks ark, komplett med en kinesisk restaurang dit man specialimporterat ett par kineser, en skola (dekorerad med kitschiga fjärilar) som får min svenska arbetsplats att framstå som ett förfallet ruckel och mitt i byn en märklig syn, nämligen en mur prydd med bilnummerplåtar. Vår chaufför lyckas förklara på sin blandning av ryska och engelska att det rör sig om azeriska nummerplåtar som byborna tagit bort från sina bilar efter självständigheten.
Men utanför byn finns ännu ett hotell. Stilen är rysk miljonärskitsch även här, och bakom hotellet har en klippa gjorts om till ett huvud av något slags aggressivt kattdjur som ryter från dolda högtalare när vi kommer i närheten. Turisterna lyser dock även här med sin frånvaro, platsen andas fridfullhet mellan rytningarna, vilfåtöljen bredvid skulpturen väntar på att en rysk skönhet skall låta åskådarna jämföra hennes skönhet med skulpturens.
Förutom att bygga märkliga hus och leopardhuvudklippor (undrar om någon använt detta ord förut) så sysselsätter Hanrapetyan också rätt många bybor i sin träindustri så han är rejält populär och sannolikheten att den lokala byggnadsnämnden skulle stoppa något av hans projekt är minimal.
Vi far tillbaka mot Stepanakert med ett fotostopp vid Tatik och Papik. Det är ett monument beläget utanför staden, och det heter egentligen Vi är våra berg. Tatik och Papik är östarmenska för farmor och farfar och monumentet retade gallfeber på azererna när det byggdes 1967 eftersom det ansågs mena att landet tillhörde armenerna. Nu är monumentet ett slags nationalsymbol för Nagorno-Karabach, och hade det funnits fler turister här skulle det ha varit avbildat på souvenirerna. Vi hittar dock till Stepanakerts souveniraffär som ägs av en exiliranier. Souvenirerna är rätt tråkiga, och trots att vi förmodligen är ungefär de enda turisterna i landet verkar man inte så värst angelägna att sälja oss något.
Den egensinniga tyska gruppen Einsturzende Neubauten (jag vet att det skall vara prickar på u:et, men den här datorn vägrar!) har gjort en låt som heter Nagorno-Karabach. Avnjut den här, och kom tillbaka till bloggen om någon dag för att läsa om en halvt övergiven stad, en paradtrappa med lampskärmshattprydda skulpturer, och en osannolik egyptisk restaurang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar