Efter två nätter i Nagorno-Karabach åker vi tillbaka "hem" till Jerevan. På vägen uppehåll i vindistriktet Areni där mängder med små stånd kantar vägen. Här säljs vin, som fylls på i tomma mineralvattens- eller läskflaskor. Det känns som en helt annan värld än de franska vindistriktens snobbiga chateauxer. En stor del av kunderna är iranska långtradarchaufförer som föredrar de ogenomskinliga colaflaskorna som döljer innehållet. Själva nöjer vi oss med en mineralvattenflaska, som vinförsäljerskan fyller på genom att resolut suga på slangen från sin dunk, och konstaterar att vinet är nog så gott som något överprissatt franskt men till en bråkdel av priset. Och flaskan utgör en pigg och uppstudsig accessoar på ett tillknäppt matbord.
Nu väntar ett par dagar i Jerevan, en stad som är trivsam och behaglig, men där de egentliga sevärdheterna inte är så många. Tyvärr förstör man också en del av de gamla kvarteren som ersätts med själlösa moderna hus som just ingen har råd att bo i eller etablera sig i i alla fall.
Vi besöker loppmarknaden där man kan köpa nästan allt man kan tänka sig, och njuter av att ingen är det allra minsta påstridig. Det är en väldigt oturistisk marknad, förutom ett par souvenirstånd är den mest inriktad på lokalbefolkningens behov. För den som kämpat med marockanska marknadsförsäljare som inte ger sig förrän man antingen köpt något eller flytt med gråten i halsen är detta ett himmelrike.
En av stadens stoltheter är det märkliga monumentet Mayr Hayastan, eller Moder Armenien. Ett groteskt kommunisttida segermonument, högt beläget och omgivet av kanoner och tanks som givetvis pekar mot arvfienden Turkiet. Granne med det ligger ett nöjesfält vars lite nedgångna postkommunistiska kitschcharm utgör en bisarr kontrast till monumentets hårdföra stridsvilja. Vi tar en tur med det skraltiga pariserhjulet som skakar oroväckande men släpper ner oss oskadda på marken.
Sista dagen känner vi oss tillräckliga mogna för den armeniska trafiken för att hyra en bil. Målet för vår tur är armeniens svar på rivieran, solkusten vid Sevansjön. Vi får nöjet att köra den gamla sovjetreliken Lada Niva, en bil där växlarna företrädesvis hamras i med en slägga, en bil som skakar svårt när hastigheten överskrider 70.
När man väl lyckats ta sig ut ur Jerevan är vägen förvånansvärt bred och hel ända fram till Sevansjön. Vi hamnar först i den rätt nedgångna staden Sevan, men hittar snart playan. Här trängs armenier från hela landet på landets mest framstående badstrand, tillsammans med enstaka ryssar och en del iranier som här kan passa på att bada tillsammans med sina respektive. En del av dem har slöja på sig även på badstranden, medan andra passar på att kasta den och till och med slå runt med en och annan öl.
Stranden ser väldigt lockande ut på reklamaffischerna, men verkligheten är inte riktigt lika mysig. Vi kan dock inte motstå ett dopp när vi nu tagit oss ända hit och vattnet känns i alla fall rätt uppfriskande. Stranden är uppdelad i allmänna delar som inte verkar ha städats sedan kommunismens fall, och små privata delar med rostiga solsängar och omklädningsrum som dock (kanske pga det svåra armeniska alfabetet) felaktigt använts för att uträtta naturbehov. På andra sidan sjön skymtar snöklädda toppar, på denna sida överviktiga ryssar.
Eftersom den andra sidan var mer lockande ger vi oss snart av till en av de stora sevärdheterna, khachkarfältet i Noratus. Khachkars är dekorerade stenkors, typiska för Armenien.
På kyrkogården i Noratus finns det hundratals sådana. När vi väl lyckas ta oss dit (nästan en mil av vägen är avstängd, och vi måste ta en omväg som knappast kan kallas väg ens i Armenien och sista biten genom själva byn Noratus innebär slalomkörning mellan djupa gropar) ser kyrkogården öde ut. Men som genom ett slag av en trollstav dyker det upp ett antal äldre damer, kanske växer de upp som svampar ur myllan, kanske var de gömda bakom gravstenarna. Damerna har ägnat en hel del tid åt att producera stickade produkter av typen vantar och mössor. Det känns lite absurt i den nästan trettiogradiga värmen att prova vinterkläder. När jag till sist köper ett par vantar av en av damerna lugnar de sig och sätter sig att sticka vidare bland korsen. Detta är faktiskt första gången vi möter aggressiv försäljningsteknik i detta land, och antagligen är inte turisterna som hittar hit så många.
Förutom sticktantsgänget som nu återgår till stickande och utvärdering av vårt konsumtionsmönster befolkas kyrkogården också av två flickor i någon slags mellanstadieålder. De kommer fram till oss och börjar genast berätta "The story of the khachkars" på riktigt bra engelska. De tar oss med på en riktigt bra tur och visar oss en hel del vi inte skulle ha observerat annars. Vi belönar deras entreprenörsanda med några sedlar och önskar dem lycka till, förvissade om att de kommer att höra till framtidens vinnare.
Efter en vecka i Armenien (varav en del i Nagorno-Karabach) är det nu dags att lämna detta land. Ett land som massturismen ännu inte hittat till, ett land där människorna är vänliga men inte påstridiga. Ett land där det fortfarande finns en hel del av sovjetkänsla kvar, men där man till skillnad från Ryssland inte behöver oroa sig för hög brottslighet, och inte heller blir tråkigt bemött i butiker och på restauranger. Ett land där man ofta får frågan "Varför har ni kommit hit?", inte för att man inte är välkommen, utan bara för att de allra flesta turister är exilarmenier, och andra sällan kommer på tanken att fara till detta lilla spännande land.
Ett land som på ett välgörande sätt skiljer sig från sina ofta muslimska grannländer genom att kvinnorna inte påtvingas döljande klädesplagg, och genom att man kan dricka det man själv vill. Trots den rikliga tillgången på konjak, vin och öl så finns det knappt några berusade människor, inte som i Ryssland där fulla vodkakonsumenter raglar omkring mest överallt. Det är också ett land där människor verkar känna stolthet över sin frihet, sin ibland lite svajiga demokrati. Kanske inte det idealiska landet för badsemester dock, inte heller för att träffa svenskar, men Thailand finns ju kvar för dem som föredrar sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar