Allting har förmodligen en anledning. Vilken anledningen är bakom de styrandes i Stepanakert beslut att kanta paradtrappan upp mot den fula sovjetbyggnad som inrymmer presidentpalatset med skyltdockeliknande figurer med lampskärmar som huvudbonader övergår en enkel högstadiepedagogs fattningsförmåga. Men det känns rätt coolt och galet och passande i detta lite absurda land.
Lite mer tragiskt är det att besöka Stepanakerts grannstad Shushi. Det var härifrån höjderna som Stepanakert utsattes för beskjutning under kriget. I staden bodde ganska många azerer som nu flytt och lämnat sina övergivna hus efter sig. Här finns bland annat en moské som nu är tömd på innehåll, men vars väggar står intakta. Annars präglas staden av ett lummigt slummer, med ett och annat skyltat men knappt påbörjat nybyggnadsprojekt. Gröna växter tar över, men här och där hamras det bakom höga staket. På ena sidan gatan ett förfallet hyreshus som är bebott, på den andra ett utblåst skelett av ett en gång identiskt hus.
Vi hamnar i en kyrka, som visar sig vara landets paradkyrka. Pinsamt nog i detta kristna land finns det ingen kyrka i huvudstaden, men här tronar en skinande vit kyrkobyggnad över staden. I kyrkan träffar vi något så ovanligt som turister! Det är armenier från USA som vill visa oss kyrkans källare där man kan ställa sig mitt i rummet och be varvid någon kombination av arkitektur och förmodade gudomliga ingripanden förvandlar ens röst till en förstärkt variant. Först ställer sig exilarmenierna där och ber Fader vår på armenska, sedan deras amerikaniserade bredbakade barn som bräker på amerikanska.
Därefter är det vår tur och jag finner plötsligt att jag inte kan erinra mig hela texten på något av mig känt språk. Dock fungerar den gudomliga förstärkningen i alla fall, så Gud (gud? Gudrun?) tycks förlåta mig min ignorans.
Denna andliga prövning gör att kroppen gör sig påmind. Vi konstaterar snabbt att Shushis krogliv lämnar en del övrigt att önska. Visserligen finns här ett fräscht hotell med restaurangskylt, men när vi frågar om det går att äta blir personalen lätt förvirrad. Till sist kommer man fram till att det nog är möjligt, men att de då måste gå ut och handla först så det kan ta lite tid. Vi beslutar oss att i stället äntra en taxi tillbaka till huvudstaden. Där finns nämligen något så oemotståndligt som en egyptisk restaurang vars entré pryds av ett gigantiskt sfinxhuvud omgivet av neonfyllda plastpalmer.
Nu är ju inte Nagorno-Karabach ett ställe där man lätt blir förvånad över absurditeter, men restaurang Sphinx får oss att höja på ögonbrynen. Vi stiger ner i den egyptiska källaren med dess plastkitschiga egyptiska artefakter och undrar om restaurangen verkligen är öppen. Antalet gäster är nämligen lika stort som antalet isbjörnar som simmar i Nilen. Men vi låter oss inte avskräckas utan slår oss ner under en faraonsk discokula och har snart fått in en flaska lokalt mousserande vin som snabbt förhöjer stämningen. Menyn har väldigt lite med Egypten att göra (fast å andra sidan är ju det egyptiska kökets främsta merit att alla turister blir magsjuka så jag föredrar nog armensk mat) utan ser ut ungefär som på de flesta andra ställen i Kaukasus, men vi avnjuter en utmärkt måltid med den obligatoriska konjaken som avslutning och lullar glada ut i den karabachiska natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar