Klimatsmart hälsosöndag i Mannheim

En söndag i början av november steg vi av spårvagnen i Mannheim, en vanlig tysk stad av Malmös storlek. Att anlända till en ny stad med spårvagn är onekligen ett bra sätt, man glider stilla in, inte längs gömda spår bakom fula industribyggnader som när man kommer med tåg, inte med blicken krampaktigt på rödljus och vägskyltar som när man kör bil, utan mjukt glidande längs gator där landsbygden övergår till förort som övergår till stadskärna. Till Mannheim kan man åka spårvagn från Heidelberg, en resa genom små städer, ute på landet och in i förorter.

Mannheim är en stad som är mest känd för att den inte har vanliga gatunamn, utan i stället är den uppbyggd som ett koordinatsystem. Man kan alltså bo på den käcka adressen K6. Hur kul är det? I likhet med väldigt många andra tyska städer så är stadsbilden präglad av hus byggda efter kriget, hus som känns tunga som tysk husmanskost. Mannheim är inget undantag, utan känns väldigt tungt. Om man dessutom kommer dit en grå novemberdag känns det ännu tyngre. Om det dessutom är söndag, en dag då alla affärer utom de oftast ointressanta småbutikerna i järnvägsstationerna är stängda blir folklivet även i denna stad med över 300000 invånare ungefär lika livligt som i Säffle.

Nu fanns det faktiskt ett undantag bland de vanligen så umbärliga stationsbutikerna. På bästa säljläge, mitt i stationen, fanns ett ytterligt välsorterat stånd för sådana livsnödvändigheter som skalpeller, stetoskop och såna där läskiga avlånga saker som tandläkare använder för att peta mellan tand och tandkött. Till skillnad från onödigheter som kläder, skor och mat så måste man givetvis när som helst kunna köpa sådant. Det måste kännas betryggande för stadens sjukhus att närhelst man förlagt sina skalpeller kan man bara fara ner till centralstationen och skaffa nya!

Nåväl, efter en tur på konstmuseet där vi bland annat ser denna installation ger vi oss ut i stadens vimmel. Snart börjar hungern göra sig påmind, men med undantag för en fullsatt vegetarisk restaurang hittar vi inte mycket i matväg. Vid stadens stora torg finner vi dock ett märkligt torn som inrymmer en cocktailbar. Eftersom torn alltid känns inspirerande (speciellt torn med cocktailbarer) far vi upp för att se utsikten och döva hungern. Utsikten är imponerande, i fjärran skymtar någon slags berg, i staden tävlar husen om att vara fulast, här och där sticker lämningar från tiden före postindustrialismen upp med rykande skorstenar.

Drinklistan är också imponerande, alla de närmare 200 olika drinkarna har fått namn efter olika Hollywoodskådespelare och efter en halvtimmes bläddrande avnjuter vi en Hilary Swank och en Keanu Reeves. För att bidra till en bättre hälsa har drinkarna försetts med inslag från andra delar av kostcirkeln, såsom snask och frukt. Kombinationen av allt detta, drinkarnas glada färger och alkoholen gör att staden blir allt vackrare och vi själva allt mer filmstjärnelika.

Efter denna lilla utflykt i Hollywood-Hawaii ger vi oss så ut i den tungtyska verkligheten igen. Nu hittar vi faktiskt en del restauranger, men maten känns ungefär lika kul som arkitekturen. Till sist hamnar vi ändå på den vegetariska buffén, som nu börjat avfolkas. Här sitter alla hälso- och miljömedvetna mannheimare och smaskar ekologisk rättvisemärkt vegetarisk slankkost och ser precis så där ekologiskt rättvisemärkta ut som bara tyskar kan. Själv slabbar jag på med lite av varje rätt, vilket är precis det som är affärsidén, eftersom tallriken vägs i kassan. Min hustru är lite mer avvaktande, men hittar en del ätligt, och vi sköljer ner det hela med lite ekologiskt rödvin.

Hela dagen känns väldigt sund och klimatsmart; spårvagnsresan, konstmuseet, de fruktrika drinkarna och nu den oanimaliska lunchen (som tack vare att vi skjutit upp den till närmare klockan fyra kan tjänstgöra både som lunch och middag, vilket givetvis bidrar till att spara ytterligare på jordens resurser). Alltså kan vi med gott samvete ta oss till Frankfurts groteskt trista flygplats och sätta oss i ett av det ständigt förlustbringande nordiska flygbolagets plan.

Till sist ett litet inslag för tysktalande: