Nyår med Coca-cola och spermadonatorer.

När svenska hundar låg under svenska sängar med tassarna över huvudena för att slippa höra svenska folkets nyårsångest dövas av tusentals raketer befann sig magistern med sin kärnfamilj på en takterass i Marrakech. En flaska tvivelaktigt lågprisbubbel från en marockansk stormarknad öppnades förvisso med en mindre smäll, men annars var luften välgörande fri från oljud. Från andra takterasser hördes nyårsfirare som sjöng och hurrade, men den kinesiska pyroteknikbranschen fick inga intäkter härifrån.

De gamla kvarteren i Essaouira.

Varför väljer man då att fira nyår just i Marocko? Den utlösande faktorn denna gång var ett norskt flygbolag som bestämt sig för att börja flyga hit och sålde biljetter oförskämt billigt. Att vi sex år tidigare varit i Marocko just över nyår, och att barnen gärna upprepade detta spelade också in. Den gången var vi några dagar i den fascinerande staden Marrakech, och några i det tämligen trista betonggettot Agadir, som förvisso har en fin sandstrand, försedd med påträngande kamelridningsförsäljare. Agadir utplånades i en jordbävning 1960, det år som jag skrek mina första skrik. Sedan byggdes det upp för att maximera turistintäkterna och symboliserar försöken att skapa ett modernt Marocko.

Denna gång tänkte vi kombinera Marrekechbesöket med några dagar i den vita staden Essaouira.





Men tillbaka till den norska flygbolaget, Norwegian som det heter på nynorsk. Det märkligaste med detta flygbolag är deras spermadonatorsfixering. På vägen till Afrika visades nämligen en film som handlade om en kvinna som fått barn med hjälp av en spermadonator. Filmen som hette Switch (på svenska heter den Pappa på burk, och även om jag brukar tycka att det är synd att man sällan översätter filmtitlar nuförtiden så hade det varit bättre om man lät bli denna gång) var förutom att den alltid lika sevärda Jennifer Aniston spelade huvudrollen också riktigt underhållande.

Reklam för nationaldrycken.

På hemvägen visades så en film som handlade om ett lesbiskt par som fått barn med hjälp av en spermadonator (!) och om vad som hände när barnen tog kontakt med denne. Också det här var en riktigt bra film, och med tanke på hur homosexuella behandlas i muslimska länder så är det en snygg gest att visa en film som handlar om ett lesbiskt par på planet till Marocko. Filmen heter The Kids are all right (och tycks ha sluppit svensk titel).



På spaning efter homosexuella?



Som sig bör i Marocko så hade vi valt att bo på riader. Det handlar om traditionella marockanska hus, runt en innegård, som gjorts om till små hotell. Det första vi bodde på, Dar Assalama i Essaouira, hade bara sex rum, varav vår familj la beslag på fyra, så det kändes väldigt personligt. Att sedan allt inte är perfekt, att det var ett litet lotteri om man skulle få duscha i varmt eller kallt vatten blir mindre viktigt.

Nej, vi har ingen sprit!

En annan sak man som genomsnittlig nordbo bör tänka på om man åker till Marocko är att det kan vara svårt att få tag på alkoholhaltiga drycker. Eftersom Coca Cola inte var uppfunnet på Muhammeds tid så bälgar marockaner liksom andra muslimer i sig litervis av denna socker- och giftfyllda brygd i stället för att njuta av hälsosamt rödvin, utsökt öl och ädla spritdrycker. Visserligen producerar man såväl gott vin, hyfsat öl och mer tvivelaktiga starkvaror i landet, men det är inte lätt att köpa dem annat än på dyra turistrestauranger. En lösning för den som har hyrbil är att besöka de välsorterade Marjaneh-stormarknaderna som bland annat finns utanför Marrakech och Agadir. I Essaouira hittade vi ingen affär som sålde alkohol, utan vi fick hålla oss till restaurangerna (och den medhavda whiskyn som användes för att neutralisera bakteriefloran).

Frukostbord på Dar Assalama



Utsikt från takterrassen

 För den som vill läsa mer om att resa i Marocko finns en intressant artikel i DN. Och det kommer mer här på bloggen inom kort.