Min popularitet i dalande i Ourikadalen

Vi fortsätter in i Ourikadalen

Efter marknaden är det dags att fortsätta in i Ourikadalen, mot Setti Fatma som ligger där vägen tar slut. Hela byn tycks inriktad på turister, och på att få dem att dels äta lunch, dels vandra till vattenfallen en bit upp längs bergsväggen. Vår buss stannar drygt två timmar, vilket sägs vara mer än tillräckligt eftersom det skall ta tjugo minuter att gå till vattenfallen. Vi beslutar oss för att det nog är bäst att äta lunch först, och sedan bege sig mot de berömda fallen.

Restaurangen som inte serverar fast food

Näringsställena är många, och menyerna likartade. En hel del ligger vid flodens strand, och en del har också bord mer eller mindre mitt i floden. Vi väljer mer eller mindre på måfå ut ett som har en stor takterrass i solen. En kypare, vars klädsel mer påminner om finska campingturister än typiska kypare, tar upp vår beställning. Efter närmare en halvtimme börjar vi tycka att det vore kul om åtminstone förrätten på vår trerättersmeny skulle dyka upp. Till sist gör den i alla fall det, och slukas i ett nafs av oss hungriga nordbor.

Den som vill kan äta mitt i ån

Väntan på huvudrätten känns evighetslång. Vi inser att det nog kan bli svårt att hinna med vandringen upp till vattenfallen, och när maten till sist kommer in är vi något stressade. Maten smakar bra, men det är definitivt ingen snabbmatsrestaurang vi hamnat på. När vi ätit upp säger vi att vi måste ha vår efterrätt väldigt snart, annars hinner vi inte ens med bussen tillbaka. Till saken hör ju också att det tyvärr, på grund av den alltför flitige profeten Muhammed,  tycks omöjligt att få några som helst alkoholhaltiga drycker i denna by, alla turister till trots. Annars hade ju väntan kunnat bli lite mer uthärdlig.

Hungriga på väg över bron

Kyparen förklarar att det inte är några problem. Sedan händer inte så mycket mer. Till sist går vi nerför trappan och säger att vi hoppar över efterrätten, men att vi vill betala nu. Mannen försäkrar att vi bara behöver vänta ett par minuter till, men vi säger att vi tänker gå nu. Mycket motvilligt accepterar han våra dirhams, och utbrister i en kaskad av arabiska svordomar och kraftuttryck (antar vi) som vida överstiger de kaskader som döljs i bergen (visar det sig senare). Huruvida orden riktar sig till oss stackars stressade turister, eller till hans stressbefriade personal är svårt att förstå för den icke arabisktalande.




Utsikt över byn från berget

Vi vandrar iväg och i vår nu något irriterade iver att undvika de påträngande guiderna missar vi avtagsvägen mot fallen (eventuella skyltar skulle ju kunna göra guiderna överflödiga och har noggrant avlägsnats av lokalbefolkningen). I utkanten av byn inser vi att det nog blir svårt att hitta utan hjälp, och jag följer med en grabb i tidig högstadieålder, medan familjen stannar i dalen. Grabben förklarar på vad som verkar vara rätt bra engelska, att det tar tjugo minuter till fallen.

Entreprenörsandan lever; stegvakten!

Vi klättrar uppåt i full fart, jag gör mitt bästa för att hinna med grabbens vana steg, men några tjugo minuter tar det verkligen inte. Guidens engelskkunskaper visar sig mest vara inlärda ord för ord, och när jag ställer frågor ser han ännu mer frågande ut än den frågande. På franska går det dock bättre. Bergssidan är inte helt lättframkomlig, lösa stenar och hala partier gör det förrädiskt. På ett ställe berättar vägvisaren att "this place is dangerous, many people have died here", vilket ju bidrar till känslan av äventyr.
En lokal entreprenörssjäl har också installerat en stege på ett blött och halt ställe, och förväntar sig en viss avgift för passagen.
Vattenfallen då? Ja, fett lejm, som dagens ungdom skulle uttrycka saken. Några sipprande bäckar, omgivna av ett otal souvenirstånd, men utsikten mot byn är fin från bergssluttningarna. På håll ser vi till och med några apor, som klättrar i ett träd.

Downtown

På vägen ner går vi längs det stora turiststråket där turistströmmen är strid, och jag gör mitt bästa för att hålla uppe farten så att vi inte skall ankomma alltför långt efter bussens tänkte avfärd. När vi är nere stannar guiden till och förklarar "This is the end of tour". Jag ger honom 60 dirham, cirka en svensk femtiolapp, vilket jag anser vara en alldeles tillräcklig summa, till och med för svenska förhållanden. Detta föranleder ett starkt missnöje från den unge ockraren, som säger att taxan är 100. I sann svensk kompromissanda ger jag honom ytterligare en tjuga och förklarar att han borde ha informerat om taxan i förväg.

Närmare Marrakech

Efter dessa transaktioner skiljs vi åt, jag irriterad över hans bristande tacksamhet, han lika irriterad över denna snåljåp som har råd att resa så långt men är för snål för att ge honom det han begär. Detta är andra gången denna dag som en medlem av lokalbefolkningen i stället för att bli tacksam över min närvaro här uttrycker sitt missnöje.

I utkanten av byn

Jag hinner i alla fall tillbaka till bussen i god tid (avgångtiderna här är ungefär lika flexibla som pendeltåg i vinterväder)