Swedish är coolt!

Dyker in på en pizzeria i en uppländsk håla. Läser matsedeln. Börjar beställa. Avbryts av servitören:
- Sorry, I don't speak Swedish!

Någon vecka senare: En pub i Stockholm (Sveriges huvudstad). Frågar bartendern om en matsedel. Han säger:
- Sorry, do you speak English?

Nu är det ju inget problem för en världsvan kosmopolitisk polyglott engelsklärare att göra sig förstådd på English, men lite märkligt är det ju att kunskaper i det lokala tungomål som bönder och pensionärer fortfarande kan antas vilja bruka inte utgör krav för anställning i servicebranschen.


Samtidigt ser jag en motsatt trend. Förr sjöng ju alltid artister som ville slå och vara kommersiella på engelska. Och slog man inte internationellt kunde man ju alltid kamouflera sin oförmåga att skriva bra texter genom att saker och ting lät coola på English även om man egentligen inte hade så mycket att säga.

Men nu läser jag till min förvåning i en recension av Andreas Mattssons skiva Kick death's ass i Svenska Dagbladet följande rader:
Det kommersiellt smartaste hade ju varit att sjunga på svenska. Men Mattsson håller fast vid engelskan, och det visar sann kärlek till verkliga pophits.

Och visst stämmer det. De artister som är stora och säljer i Sweden numera sjunger på just detta lokala tungomål. Lars Winnerbäck, Kent, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, listan kan göras lång.

Också Aftonbladet är inne på samma tema. Lisa Miskovskys senaste skiva sågas under rubriken Borde sjunga på svenska i stället och i recensionen skriver Håkan Steen att om man sjunger på svenska behöver musiken inte vara så speciell, eftersom vi behöver pop på vårt eget språk.

Kanske är det så när engelskan tar för sig mer och mer av platsen i samhället att vi behöver hitta tryggheten i musiken. Och den tid är förbi när det var häftigt och spännande med engelska texter. Nu är engelska något man hör hela tiden, då blir i stället svenskan fräsch och angelägen.

En som inte valt sida, utan gjort karriär på både Swedish och engelska är den begåvade Annika Norlin, känd som Hello Saferide och Säkert. Lika skicklig på båda språken:







Men förutom att lyssna på musik på språk jag förstår kan jag tycka att det är spännande med totalt obegripliga texter, där själva texten blir som ett instrument likt de andra. Här ett bra exempel, den begåvade bretonska sångerskan Nolwenn Korbell: